Marielle Peterson: Palestinaflaggan får min stress att blekna

Nu är det sommar och semestern närmar sig. Som vanligt stressar vi tjänstemannamänniskor över allt som ska vara klart inför ledigheten. Själv har jag gått igenom to-do-listan fram- och baklänges och tänkt in ytterligare vab-dagar och omöjliga jobbsituationer. Har inte fått till en enda semesterplan än och våndas lite över det. Bilen krånglar och dyrt blir det. Kommer barnen bli besvikna? Det är svårt att vara tillräcklig både hemma och i jobbet. Fem barn och ett hushåll ÄR ett heltidsjobb för en ensamstående. Inte minst i sommarlovstider när det ska ätas tre mål mat hemma om dagen och planeras aktiviteter – medan en själv jobbar och inte direkt har släkten runt hörnet.

– Kan vi åka till stranden imorgon mamma?

– Mmm. Gillar du att vara där?

– Det är min favoritplats. Där finns roliga träd, havet och det är varmt i sanden och det finns stora stenar och alla är glada där …

Det är en femårings mått på lycka. Hon kräver inte mycket. Inte fyraåringen heller. De stora nöjer sig faktiskt också med denna plats rätt länge. Att åka till stranden i Uddevalla är lätt när en har bil – om än defekt. Vi åker ner till Kungstorget och köper med oss färdiga fatayer och ayran från Falafel King. Genvägar är ensamma mammans bästa vän.

Lite längre ner på gatan ligger Phonet där en kan köpa mobilskal och få sina spräckta telefoner lagade. Jag har lagat två datorer och en mobil där tidigare. Fler lagningar lär det bli. Jag kilar in och köper skal till sonens nya mobil. En vän fyller år och därför svänger jag till Wards konditori vid Kilbäcksgatan och hämtar en förbeställd och rykande färsk knafeh. Knafeh är ett krispigt degtäcke möter smält ost som dränks i blommig honungssockerlag och toppas med smulig pistage. Himmelskt gott och perfekt gå-bortpresent! Vi droppar av den på väg till vår hemliga playa del skogsglänta.

Min vän blir så klart glad över den snabba påhälsningen, men kanske ännu gladare över att mina småttingar följt med för att gratulera. Barnen förstår och pratar arabiska, eftersom deras pappa är syrier. Min vän sjunger ”ouladem harem yoya”, en palestinsk barnvisa, medan hon svingar barnen fram och tillbaka. De skrattar så de sätter knafehn i halsen. Hon är uppvuxen i Syrien, men ursprungligen från Gaza. Företagarna som driver Falafel King, Wards konditori respektive Phonet är också palestinier, från Syrien.

Det är 2021 och Palestina ligger inte längre bort än ett ärende till stan eller en dörrknackning hos grannen. Om bombningarna i Gaza känns ”långt borta” beror det bara på att den sociala kretsen är snäv. När så många svenska medborgare har sina släktingar kvar inspärrade i området i Gaza har Palestinafrågan på riktigt blivit en Uddevallafråga och en svensk angelägenhet. Inte bara politiskt, utan nu är frågan en del av vårt kollektiva medvetande.

”Det råder akut brist på både vatten och mat, sa Helena Lindholm, professor i freds- och utvecklingsforskning vid Göteborgs universitet, för ett par veckor sedan. ”Situationen är katastrofal!”. Sedan 2007 har två miljoner människor suttit inspärrade i ett område som är ungefär fyra mil långt och en mil brett. En landremsa mindre än Uddevallas. Den israeliska försvarsstyrkan (IDF) använder här en strategi som kallas ”roof knocking” innan de anfaller ett civilt område. En 13 minuter lång film av Sina Salimi heter just ”Roof Knocking” och skildrar detta fenomen: IDF ringer då och meddelar att en har tio minuter på sig att lämna huset innan bomberna slår ner. Alla hinner inte fly. På ett par månader har över 60 barn dött i raiderna. Två miljoner Gazabor har ingenstans att fly.

Min jobb- och vardagsstress bleknar var gång jag ser en Palestinaflagga eller möter en vän med palestinsk bakgrund. Känner stor ödmjukhet och tacksamhet över att kunna ta bilen till stranden, träden, stenarna och havet och njuta av en fatayer i solen mitt i Uddevalla med mina barn.

Det är en ynnest!