Från London till Dramaten för skådespelaren Fredrik Ohlsson
Fredrik Ohlsson är skådespelaren som spelat det mesta med de flesta, från 1950-talet till nutid. Han har också förlikat sig med att främst förknippas med sin minsta roll – som pappan i Pippi-filmerna.
Somliga minns honom från Bengt Lagerkvists tv-serier ”Röda rummet”, ”Någonstans i Sverige” och ”Jorden runt på 80 dagar”. Andra ser honom som dramatisk teaterskådespelare. Men han har också spelat barnteater och roat storpublik på privatteatrarna alltsedan genombrottet i musikalen ”Hur man lyckas i affärer utan att egentligen anstränga sig”, på Oscarsteatern 1964.
Förvånansvärt många
tänker dock fortfarande på Fredrik Ohlsson som Tommy och Annikas pappa i de 50 år gamla filmerna om Pippi Långstrump. Han får fortfarande flera beundrarbrev i veckan, ofta från det tyskspråkiga Europa. Märkligt, tyckte han länge om uppmärksamheten för denna biroll.
– Men nu har jag kommit fram till att jag är jättestolt över att ha gjort den. Det är roligt att den är fortfarande är ihågkommen efter så många år.
Astrid Lindgren har han för övrigt spelat mycket.
Staffan Götestam regisserade honom i Dramtenuppsättningarna av ”Emil i Lönneberga”, ”Nils Karlsson Pyssling” och ”Ronja Rövardotter”, och han har två gånger gjort en uppskattad Fröken Bock i ”Karlsson på taket.
Han växte upp
i Ulricehamn och i Limmared och gick på Lundsbergs privatskola. Skådespelardrömmarna vaknade när han såg Tennessee Williams pjäs ”Spårvagn till lustgården” (”A Streetcar named desire”) med Karin Kavli i huvudrollen i Limmareds folkpark. Så småningom sökte
Bates, Albert Finney, Glenda Jackson, och Siân Phillips som blev hans motspelerska i scendebuten i ”Hedda Gabler” – och dessutom hans flickvän under åren i London. Men när han så småningom återvände till Sverige var den fina utbildningen ingen merit. Måhända på grund av den så kallade jantelagen, gissar Fredrik. Många låtsades att de inte kände till Rada. När han sökte engagemang på Göteborgs stadsteater viftade teaterchefen Karin Kavli bort hans examen.
– Hon sa att jag möjligtvis kunde få börja i deras elevskola, men längre än så kunde de inte sträcka sig.
I det politiska
klimatet som rådde sågs dessutom Fredriks bakgrund som lite väl överklassig. Med tiden lossnade det i alla fall. Han engagerades för att spela i komedin ”I sista minuten” på Lilla Teatern i Stockholm. En av motspelarna var filmstjärnan Signe Hasso, som blev en läromästare.
Senare arbetade han på stadsteatrarna i Uppsala och Helsingborg och fick lysande kritik för sin tolkning av Gubben Hummel i ”Spöksonaten”, så ung han var. När han anställdes på Dramaten 1980 korsade Karin Kavli än en gång hans väg, nu som motspelerska i Dürrenmatts
”Fysikerna”. Då lärde de för första gången känna varandra lite.
– Det gick bra med Karin Kavli till slut. Hon älskade till exempel Siw, och vi jobbade fint ihop, säger Fredrik och refererar till sambon Siw Malmkvist.
Ibland har han
rykt ihop med arbetskamrater, som Thorsten Flinck, som regisserade honom i ”The Zoo Story” av Edward Albee.
– Han slängde en stol på mig, då blev jag förbannad och gick hem. Men dagen efter kom han med en flaska vin, säger Fredrik, som konstaterar att Thorsten ändå är en unik konstnär och tillsammans med Bengt Lagerkvist och Staffan Götestam den regissör han arbetat bäst ihop med.
På Dramaten har han sina bästa vänner. De gamla finns inte längre kvar, men hans nyare vänskap med de yngre skådespelarna Per Svensson och Andreas T Olsson värdesätter han högt. Hans senaste scenframträdande var ett gästspel i Andreas uppsättning ”Sufflören deluxe”, och kanske gör de något mer ihop. De har åtminstone talat om att Andreas T Olsson ska skriva in honom i något.
– Det vore kul. Han är ju himla begåvad.