Sune-filmen är tjatigt normativ och sexistisk
Regi: Erland Beskow
en gång mamma Karin (Sissela Benn) och den evigt lika klantiga pappa Rudolf (Fredrik Hallgren). Nu har Karin ärvt ett hus och en del av en stugby.
Med sig tar de vännerna Ragnar (Olle Sarri) och Yvonne (Sanna Sundqvist), med dottern Sophie.
Filmen tuffar på
i två parallella spår. Dels har barnen i Sunefamiljen fått för sig att mamma och pappa ska skiljas – och låtsas därför extremt entusiastiska inför midsommarfirandet. En fest de hoppas ska bli det nostalgiska kitt som limmar ihop föräldrarna igen så att de själva slipper ”varannan-vecka-livet” (ett liv som framställs som det värsta hotet på jordens yta). Dels försöker Sune också, påhejad av lillebror, vinna tillbaka Sophie på olika överdrivna sätt. Myshult visar sig såklart vara motsatsen till mysigt. Manuset är rent plågsamt uselt på den punkten. Låt mig bara nämna att konflikten inbegriper ett förbud mot midsommarfirande.
Skådespelarna, inklusive Göran Ragnerstam (en ljusglimt!) som vresig gubbe med ett hjärta av guld, kämpar på så gott de kan. Lite i blindo. Regissören Erland Beskow saknar den kompetens som gjorde Jon Holmbergs Sune-filmer sevärda, och dialogen är många gånger oerhört stolpig.
En mer lyhörd
regissör hade kunnat tona ner överspelet i de återkommande drömsekvenser Sune har, då han och Sophie får varandra. Många scener liknar mest ploj-buskis och allt kärleks-tjatande blir tröttsamt och sexistiskt i all sin ensidighet. Tänk: den aktive Sune som vill erövra den passiva Sophie. Knappast tvärtom. Vad lär det ut till filmens unga publik? Eftersom Sören Olsson är en av manusförfattarna undrar jag vad han fick för djupare insikter efter debatten om Bert.
Som så ofta i Sune-sammanhang blir behållningen gestaltandet av de valhänta föräldrarna Rudolf och Karin. Inte heller de tycks ha fattat grejen med kärlek: att lyssna på varandra, känna av och kommunicera. Slutet är irriterande förutsägbart, och vägen dit väldigt seg – trots snabba terrängfordon.