Stefan Edman: Klockorna ringer – men hur går det för kyrkan?
Många kyrkor står tomma, obrukade eller måste säljas. Varför inte använda dem till kulturverksamhet?
Jag missar sällan helgmålsringningen i radions P1 på lördag klockan 18. Kloka tankar, stilla musik. Men det gäller att knäppa på exakt i tid, annars missar man den inledande minuten med klockklang! Kanske från ett kapell i fjällvärlden. Eller från en kyrka på östgötaslätten, i Värmlands skogar eller en ö i Bohuslän. Jag njuter, det är så gudomligt vackert.
Ja, jag är ”klockromantiker”. Och är därför så glad över den nya lilla skriften ”Kyrkklockor” av Lars-magnus Olovson, utgiven av Ljungskile församling. Här får jag lära mig massor: Om klockornas historia, hur de tillverkas och deras funktion i kyrka och lokalsamhälle från äldsta tid till nu. Om dalfolkets klockuppror mot den fräcke Gustav Vasa.
Världens tyngsta svingande klocka, 24 000 kilo, hänger i Kölnerdomen; Sveriges tyngsta på 7 360 kilo finns i Uppsala domkyrkotorn, 118 meter höga. Hur kunde medeltidens ingenjörer, utan hydraulik och stålvajrar hissa upp och anfästa dem där? I balkar som tillät dem att svinga år ut och år och in - utan att de föll ner eller fick hela tornet att rasa. Imponerande är bara förnamnet.
Kyrkorna ringer till gudstjänst – men det har länge varit relativt glest i bänkarna vid de vanliga högmässogudstjänsterna. Varför det är så undrade ju redan klockaren i Hasse Alfredsons klassiska monolog. Siffrorna från Som-institutets (Göteborgs universitet) senaste årliga undersökning av svenskarnas religiositet ger en del av svaret: Bara 36 procent tror på något slags Gud (47 procent 2010), däribland fler kvinnor och äldre, än män och yngre. Väldigt få brukar be. Allt färre viger sig, döper och konfirmerar sina barn i Svenska kyrkan, givetvis med lokala variationer. År 1970 konfirmerades 80 procent av Sveriges ungdomar, idag färre än 25 procent.
Samtidigt säger en växande andel av befolkningen att de tror på något utanför dem själva, ”en kraft som är större än jag själv”. Många finner sin andlighet i naturen. Andra smiter in i kyrkan på icke-gudstjänsttid och hittar själslig ro i tystnaden. Eller får livskraft ur musiken som ges där. Kanske är det därför som 55 procent, 5,7 miljoner svenskar fortfarande är medlemmar. Utöver upplevelsen av kyrkans viktiga roll när det krisar, privat eller nationellt.
Det ringer i klockorna. Och jag önskar Svenska kyrkan allt gott, den behövs nu mer än någonsin. Men stora utmaningar väntar; kyrkan äger 3 400 kyrkor, varav 2 950 är kulturskyddade. Varför inte, parallellt med den centrala kristna gudstjänsten, öppna dem ännu mer för kulturprogram med livsfrågor i fokus – föredrag, konserter, poesiläsning, konstupplevelser, gemenskap? Alternativet är att alltfler står tomma, obrukade eller måste säljas. Samtidigt som intresset för värderingar och andligt sökande växer i vårt materialistiska samhälle.