Syster Sol vågar sig utanför boxen i sin comeback
Taylor Swift lyckades över förväntan med ”Folklore” och ”Evermore”. Men varje gång ett nytt album kallas för det personligaste, ärligaste eller kanske viktigaste som en artist har släppt är det dags att dra öronen åt sig. Aldrig är risken för en kvalfylld dikeskörning större än när en artist ska bli ”personlig” eller ”ärlig” (tänk Charlotte Perrelli
och hennes akustiska gitarr i Mellon 2017). Historien förskräcker.
Alltså är det med viss bävan jag tar mig an Petra Marklunds nya album,
av skivbolaget Universal utsedd till just hennes ”personligaste, ärligaste
och kanske viktigaste” hittills. Men den där oron släpper rätt snabbt.
Musikaliskt bryter Petra Marklund
möjligen ingen ny mark, däremot märks det i hennes texter att något har hänt under de sex år som gått sedan förra albumet. Inte minst har hon blivit mamma två gånger om.
”Inte sovit en sekund på fyra år ... går omkring i gammalt kräks och smutsigt hår” sjunger Petra Marklund i ”Dom kallar mig för ...” där hon också snubblar på Lego och får varenda förälder i landet att känna igen sig. Den sköna låten har hon skrivit i nära samarbete med Katharina Grubmüller, som också hjälpt till
att producera albumet hemma i Petra Marklunds Enskedevilla. Bland övriga samarbetspartners finns även rutinerade Peter Kvint, Josefine Lindstrand och Annika Norlin, som bland annat varit med
och skrivit den skira, känslosamma
och vackra ”Du äger ditt skimmer”.
Stillsamma men påtagligt klimatkrismedvetna ”Maneter” där Petra Marklund verkligen trycker upp sin röst i de högre registren är också stark och fin. Precis som den närmast psalmliknande pianoballaden
och rofyllda öppningsspåret ”Frimärket”, en perfekt sommargospel att tonsätta sena juninätter med. ”Se mig i ögonen”, duetten med
Motoboy, känns nästan lite filmisk i sin svepande, snygga refräng. Dessutom är den avslutande blinkningen till Bill Withers i ”Farmors händer” riktigt gripande. Däremot har jag lite svårt för de mer dansanta, studsiga upptempolåtarna. ”Pengar” når till exem
pel inte riktigt fram och ”Panna mot panna (Forever young)” blir alldeles för daterad med sina trötta, förment
nostalgiska, syntsjok.
Ett personligt och ärligt album, ja säkert, men viktigt? Nja.