Postcovid – på riktigt eller påhittad kultursjukdom?
Debatten om huruvida långtidscovid är en så kallad kultursjukdom eller inte rasar på dagstidningarnas debattsidor. Men vad är egentligen en kultursjukdom? Vi reder ut begreppen.
Iapril i år lanserade DN:S ledarskribent Hanne Kjöller idéen att postcovid är en kultursjukdom och att sjukdomsbilden alltså är psykologisk och inte medicinsk. Svaren lät
inte vänta på sig. Kritiken har varit massiv och debatten har gått hög på landets debattsidor. Tidningen har sökt Hanne Kjöller, som inte vill delta i artikeln eftersom hon tycker
att hon ofta blir missförstådd.
En som har läst Hanne Kjöllers texter är Mia Sjöberg, 38. Hon blev sjuk i covid-19 i mars 2020 och är fortfarande i dag 100 procent sjukskriven från sitt jobb som högstadielärare i Munkedal. Hon plågas av en extrem trötthet och allmänt dåligt mående. Att arbeta, köra bil och utföra vardagliga sysslor, det fungerar inte längre.
– Jag blir uppriktigt sagt ledsen när jag läser debatten. Hur kan man fortsätta sprida ut det här att vi hittar på? Jag ställer mig frågande till att de så snabbt kan avfärda sjukdomen och säga ”nej, det stämmer inte”. Hur kan de veta det så snabbt?, säger Mia Sjöberg till GP.
Det var Karin Johannisson, professor i idé- och lärdomshistoria, som myntade begreppet kultursjukdomar för 30 år sedan. En artikel av Johannisson publicerades sedan i Läkartidningen 2008 och fick stort genomslag i läkarkåren.
Hon definierade kultursjukdom som ett tillstånd som uppfattas som sjukdom i ett bestämt tidsrum och som uppkommer, namnges och sprids i samspel med kulturen och dess rådande normer, föreställningar och hotbilder. Hon hävdade också att kultursjukdomar hämtar de flesta av sina symptom i en grupp med diffusa symptom, som trötthet
och smärta, och att sjukdomen efter
en tid försvinner för att tillståndet inte längre betraktas som sjukdom eller för att symtombilden slukas av andra och nyare diagnoser.
De flesta av dagens så kallade kultursjukdomar dök upp under 1980-talet. Diagnoser som till exempel fibromyalgi, sjuka hussjukan, kronisk smärta, ME/CFS, apatiska barn och utmattningssyndrom har alla varit föremål för ifrågasättande och diskuterats som kultursjukdomar. Några av dem har sedan ”försvunnit”, andra har etablerats som accepterade diagnoser.
Men nu höjs röster som hävdar att den gamla uppfattningen om kultursjukdomar och uppdelningen mellan olika typer av sjukdomar har spelat ut sin roll. Ylva Söderfeldt, som är lektor i idé- och lärdomshistoria och föreståndare för Centrum för medicinsk humaniora och samhällsvetenskap i Uppsala, är en av dem.
– Jag skulle snarare säga att alla sjukdomar är kultursjukdomar. De finns alla i ett kulturellt sammanhang. Det finns inte en enda sjukdom som inte är påverkad av den kultur vi lever i, säger hon.
Hon intresserar sig
särskilt för ifrågasatta sjukdomar som en gång i tiden har varit kritiserade och sedan etablerats som accepterade diagnoser.
– Så var det till exempel med pollenallergi. Folk som fick det i början av 1900-talet hånades och man såg det som uttryck för en neuros. Så var det också med borrelia när det dök upp på 1970-talet med diffusa symptom. Men i dag är de båda etablerade som sjukdomar, säger Ylva Söderfeldt.
När det gäller postcovid så är kunskapen om tillståndet fortfarande i sin linda. Anders Berg är projektledare för arbetet med postcovid på Socialstyrelsen och menar att det inte är svårt att förstå frustrationen hos de drabbade.
– Det här är fortfarande ett nytt tillstånd och vi förstår ännu inte allt kring detta. Det vi har fått med oss från de drabbade är att de vill bli tagna på allvar och inte hamna mellan stolarna. Utan tvivel talar de ju om faktiska problem, säger Anders Berg.
Hur många personer
som har diagnostiserats med postcovid är oklart och Socialstyrelsen har ännu ingen statistik. Men det finns uppskattningar på att cirka 10–15 procent av alla som har fått covid-19 har någon form av kvardröjande besvär efter tre månader.
En som med intresse följer debatten om postcovid som kultursjukdom är Markus Beland. Han är en tysk läkare som kom till Sverige 1997 och arbetar i dag som distriktsläkare i Jokkmokk. Han var 35 år när han kom och hade dessförinnan arbetat några år som läkare i Berlin. Väl inne i det svenska systemet gjorde han en upptäckt. Han fick höra talas om sjukdomar som han aldrig hade hört talas om hemma i Tyskland. Elallergi, fibromyalgi, pisksnärtskada. Han tolkade det som ett uttryck för svenskars försiktighet i konflikthantering, som han säger, och att det yttrade sig i kroppsliga psykosomatiska besvär. Han skrev en artikel i Läkartidningen (Läkartidningen, nr 48, 2003) där han beskrev sina fynd. Han fick pris för sin vetenskapliga artikel, men också kritik.
– Jag kanske inte ska kalla det hat, men en extremt stark känslomässig reaktion från människor som kände sig sårade. Som jag uppfattar det är det människor som har identifierat sig med sin sjukdom, säger han. Men med postcovid är det annorlunda, säger han.
– Det här är en riktig sjukdom, det är en pandemi, folk dör. Men den starka reaktionen mot Hanne Kjöllers text sätter ändå fingret på något. Det är en slags varningsflagg. Häri kan det finnas en blandning av reell sjukdom och kultursjukdom. Folk som har diffusa besvär kan i efterhand söka sig till själva diagnosen postcovid, säger Markus Beland.
Per Åkesson är infektionsläkare och ansvarig för specialistmottagningen för postcovid i Lund, en av landets första. Han tycker att det är problematiskt att diskutera om postcovid är en kultursjukdom eller inte i det här tidiga läget och uppfattar inte detta som en kultursjukdom utan som en ny typ av post-viral sjukdom.
– Man ska ha respekt för att det här är en nytt tillstånd som vi inte känner till så mycket om. Jag tycker man ska vara försiktig innan man tar position i frågan, säger Per Åkesson.
Gruppen är dessutom
så pass bred, berättar han. Till mottagningen i Lund har det sedan starten i mars remitterats nästan hundra patienter. Grovt indelat har hälften av dem varit äldre män som legat på iva och som nu har synbara lungskador. Resten är yngre kvinnor som har haft en mild infektion.
– Det är ju i huvudsak dessa unga kvinnor som den här diskussionen handlar om. De har en myriad av symptom och vissa har fått sitt liv förstört. På dessa kan vi ännu inte mäta någonting, och ser inget på blodprov eller röntgen. Vi får vara ödmjuka i att vi inte förstår detta tillstånd än, säger Per Åkesson.