Porträttet Gun Daneberg hittade tillbaka efter makens dödsolycka
Mitt i livet omkom maken i en bilolycka och Gun Danebergs tillvaro rasade samman. Det tog henne flera år att hitta tillbaka, men då till ett nytt liv. Sorgearbetet har också hjälpt henne i jobbet som begravningsentreprenör, där hon vid 76 år fortfarande är aktiv.
Att kliva in genom dörren på Danebergs begravningsbyrå i Uddevalla är lite som att komma in i någons vardagsrum. På ena väggen hänger tavlor med guldram,
och på golvet står ett bord, två
fåtöljer och en soffa av äldre snitt. Hemtrevligt, ljust och med en känsla av att rummet bär på otaliga historier och livsöden.
– När jag började skulle det vara mycket draperier och mörkt inne på begravningsbyrån. Så ville inte jag ha det,
så det första jag gjorde när jag flyttade in i den här lokalen var att måla vitt, säger Gun Daneberg.
Det senaste året har varit speciellt, av många skäl. Gun upplever att det har varit mer att göra, mycket på grund av att arbetsvillkoren helt kastats om – hålla avstånd, begravningar med högst 20 personer, öppen kyrka för personer utanför familjen och så vidare.
– Det har känts fattigt att inte ta i hand och vara nära de man hjälper. Och vissa har
haft svårt att hantera hela situationen. Människor som drabbas av sorg är inte riktigt sig själva. Men jag har försökt att göra stunden så fin som möjligt för alla.
Gun fyllde 76 år i våras och har fattat beslutet att inte tänka särskilt mycket på framtiden och hur länge hon
ska hålla på. I december 1998
öppnade hon begravningsbyrån i Uddevalla, och efter att ha flyttat till Vårgårda öppnade hon även där 2002. Tiden fördelas jämnt mellan orterna.
Driven har hon alltid varit. Redan som 23-åring köpte hon och dåvarande maken
Gunnar en speceriaffär och kiosk i deras älskade Grundsund. Guns pappa var snickare och hjälpte till att fixa, precis som han gjorde när paret skulle flytta ihop.
– Vi hade köpt min farmor och farfars hus. Vi var ju bara två ungar som hade bråttom att gifta oss och flytta. Det var mycket att fixa och naiv som man var sa jag att vi inte behövde något kök eftersom vi inte skulle vara hemma så mycket... Pappa visste bättre.
Men att hon
skulle sluta som begravningsentreprenör är, om man frågar Gun, egentligen helt osannolikt.
– Tidigare var jag så oerhört rädd för döden och tänkte att det måste vara något fel på de som vill jobba med det här. I början höll jag för ögonen när jag gick förbi kistlagret, det tog väl ett halvår innan det släppte.
Sedan hon startade egen byrå har målet alltid varit att göra det så bra som möjligt för människor i en svår situation. Oavsett om det innebär att hon tar emot i lokalen på Västerlånggatan eller gör hembesök. Tidigare erfarenheter på andra begravningsbyråer fick henne att vilja gå sin egen väg.
– Det här ska inte ses som en köp- och säljverksamhet,
och jag hade inte samma tanke om begravningsbyrån som sådan på mina tidigare arbetsplatser. Man kan väl säga att jag blev obekväm, minst sagt, och därför valde jag att sluta.
– Mitt jobb är att hjälpa de människor som kommer hit. Det första samtalet kan ta tre timmar, och det måste det få göra. De behöver någon som bara lyssnar.
Och hon vet mycket väl vad de går igenom.
För 32 år sedan omkom maken Gunnar i en bilolycka. Kvällen när två poliser knackade på och höll upp makens körkort framför henne är ett traumatiskt minne som etsat sig fast.
– Vi var ju mitt i livet, och det kunde inte bli mer fel.
Gun stod plötsligt ensam med ett företag som de nyss hade köpt, hus och två barn i tonåren. Livet rasade samman fullständigt, och det tog många år att komma tillbaka. Hon hade mörka tankar och la ner hela sin själ i arbetet för att slippa tänka på annat. Till slut vände det.
Hon träffade en ny man, Lennart, som hon så småningom flyttade ihop med. Tanken var först att hitta ett nytt hus i Grundsund – att bo kvar var förknippat med för många minnen – men inget blev ledigt. I stället blev det en gård i Lennarts hemstad
Vårgårda som fick bli Guns nya hem.
– Ur rädsla och kaos blev det ändå något bra. Jag trodde att allt hade rasat, men jag
fick kraften att gå vidare. Jag
är så tacksam för att jag träffade Lennart och har fått ett nytt liv. I dag är det så naturligt, när vi pratar om morfar och farfar med barnbarnen frågar de ”menar du här eller i himlen?”.
Att själv ha upplevt svår sorg tror hon kan vara en fördel i sitt jobb, då det finns en större förståelse för de människor hon möter. Men
det finns vissa saker som inte
går att fjärma sig från.
– Jag vet hur de känner, vilken fas de är i sorgearbetet och vad de ska gå igenom. Men jag lär mig aldrig att hantera när barn och ungdomar har gått bort. Jag lever mig mycket in i det men har lärt mig att sätta stopp och låta alla andra tankar vara positiva. Jag tror att man måste vara en positiv person för att kunna jobba med det här.
Gun har under sina drygt 30 år i branschen stött på en del motstånd, främst från präster. Hon tror att det dels har att göra med att hon är kvinna, dels för att hon går utanför ramarna och inte gör allt på traditionellt vis.
– Jag var bland de första kvinnorna när jag började, och det var väl inte så populärt.
Även om Gun inser att slutet på arbetslivet inte ligger alltför långt bort i fjärran saknas det inte mål och drömmar.
– Om jag hinner med det vill jag gärna bli borgerlig vigselförrättare. Det har legat i bakhuvudet i många år. Nu väger jag väl lite om jag kommer att engagera mig lika mycket i bröllopet som
jag gör med begravningarna, säger hon.
Om jag hinner med det vill jag gärna bli borgerlig vigselförrättare.
Gun Daneberg