Karl af Geijerstam:
Talmannen kommer att göra processen kort om regeringen faller och en ny ska utses.
Kanske är det så att både Liberalerna och Centerpartiet får rollerna att ägna sig åt liberal skademinimering.
Under måndagen fattade riksdagen det historiska beslutet att uttala sitt misstroende mot en sittande statsminister. Stefan Löfven har nu en vecka på sig att hitta en ny lösning på regeringsproblemet, utlysa extra val eller lämna in sin avskedsansökan. Då påbörjas talmansrundorna – igen.
I söndagens Agenda var talman Andreas Norlén diplomatisk och försiktig. Han ville inte föregripa riksdagens omröstning på måndagen. Men på en punkt var han tydlig: en ny regeringsbildning blir inte en lika lång process som efter 2018 års val. Både han och de politiska partierna har lärt sig en läxa. Erfarenheterna som sammanfattades i boken 134 dagar: om regeringsbildningen efter valet 2018 är bland annat att mycket tid gick till spillo, genom att ge generösa tider för partiledares sonderingsuppdrag som hade liten eller ingen chans att lyckas. Till slut brast tålamodet och Andreas Norlén började kalla till omröstningar om statsministerkandidater för att få processen i rullning. Riksdagen har ju bara fyra chanser på sig att utse en statsminister.
Men mandatfördelningen är
– med två undantag – likadan som under hösten 2018. Liberalerna har i och för sig bytt parlamentarisk strategi och förordar en borgerlig regering. Men partiet är så litet att bytet inte är avgörande – just nu. Mandatfördelningen mellan C, S, MP och V kontra L, M, KD och SD är 174 mot 173. Riksdagen har ju också två vildar, Amine Kakabaveh och Emma Carlsson Löfdahl. Men eftersom de kommer från V respektive L så kvarstår differensen om ett enda mandat.
Väljarna har ju alltid rätt, men 2018 års valresultat innehåller så många svår- eller olösliga politiska knutar att det är nästan som att någon hade hittat på det svårast tänkbara parlamentariska läget.
Regeringsbildning ska inte vara en sport som håller på över hundra dagar och sedan slutar det med en lösning som bara gör liberaler nöjda. Det är vad Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna är rörande överens om i det politiska spelet. Däremot är de inte överens om något annat, definitivt inte regeringsfrågan.
Vänsterpartiet ser gärna
Stefan Löfven som statsminister igen, men utan förslag om marknadshyror.
Skulle Centerpartiet acceptera att åter stötta en S-mp-regering, men med skillnaden att punkt 44 är struken och att Liberalerna inte är med som regeringsunderlag? Det blir en betydligt mindre liberalt präglad koalition som ska förhandla budget i höst.
Liberalerna å andra sidan har uttalat att de stödjer Ulf Kristersson som statsminister, men med tydliga röda linjer för ett Sverigedemokratiskt inflytande. Förutom att ett mandat fattas, återstår att se om SD vill släppa fram Kristersson, bara för att se sig själva i samma situation som V har varit i de senaste åren. Även i denna koalition får liberaler svårt att få genomslag.
Centerpartiet och Liberalerna
har bara 50 av riksdagens mandat, SD och V har tillsammans 89. Hur ska liberala värden om marknadsekonomi och öppna gränser få mest politiskt genomslag, nu när Januariavtalet troligen är på fallrepet? Kanske är det så att både Liberalerna och Centerpartiet får rollerna att ägna sig åt liberal skademinimering, oavsett om det bildas regeringar till höger eller vänster. Det är kanske lite trist, men realistiskt. Sanningen är ju den att man får inte mer makt än de mandat man har i riksdagen, vilket den nuvarande regeringen nu bittert fått erfara. Ändå kvarstår uppgifterna för Annie Lööf och Nyamko Sabuni: håll gränsen både till höger och vänster.
I grannländerna Norge och Finland återfinns liberala partier i regeringar till både höger och vänster. Det fungerar också, men den som följer politiken i Norden vet också att det inte sker utan ganska mycket gnissel och till och med regeringskriser.
Den närmaste veckan
kommer förmodligen bli en upprepning av de 134 dagarna, fast i expressfart. Avgår regeringen Löfven kommer talmannen att hålla ångan uppe, det kan vi vara säkra på. Alternativet är att det blir ett extra val i höst. Problemet med ett extra val är just att det är extra och inte ett nyval. Ett val kommer ändå att hållas år 2022. Det gör att det kostar mycket för det politiska systemet och staten att genomföra extra val. En rimligare ordning borde vara att Sverige gör som i Danmark och många andra länder. Ett nyval påbörjar en ny mandatperiod och kopplingen till region- och kommunalvalen släpps.
Mycket är osäkert just nu. Men det är säkert att väldigt många politiker och tjänstemän får ställa in eller ändra sina midsommarfiranden. Stefan Löfven kommer att använda varenda timme den kommande veckan.
”
Håll gränsen både till höger och vänster .