Klimatförnekelse i midsommartid
Sommaren är här. Paradisbusken, min favorit, slår ut med sina rosa små blommor i överflöd.
Göken gal ännu som tokig, än i väst, än i öst. Nu är fin tid att leva. Pandemin lättar, om än kanske tillfälligt, men vår klimatkris består och kommer att förvärras. Vad gör vi åt det.
Klimatet utlöser ingen
regeringskris och inga ultimatum som hyror i nybyggda lägenheter kan göra. Klimathotet är som en elefant gående lös på Kungsgatan i stan, vi ser men undviker den på olika sätt. Vi lever våra liv vidare i ett samhälle med en slags kollektiv förnekelse. Vi har svårt att tala klarspråk och ge respons på klimatforskningens slutsatser. Till och med klimatforskarna själva har ofta svårt att ta till sig vad som sker. Det passar sig inte att larma för mycket i den akademiska miljö man arbetar i, vilket leder till en självpåtagen censur bland forskare och till att politiska beslutsfattare kan låtsas som om elefanten inte är där.
Vi människor är
tyvärr evolutionärt dåligt skapade för att hantera problem som berör framtida generationer. Klimatförändringarna går, ur vårt mänskliga perspektiv, helt enkelt för långsamt. Vi är nu- och härmänniskor. Under tiden växer koldioxidhalten i atmosfären som en allt tjockare och värmande stickad yllefilt över jorden. Även om vi skulle sluta sticka och maska av skulle filten ligga kvar i århundraden.
Förnekelsemaskineriet i världen är omfattande, och fossilbränsleindustrin har obegränsade resurser till sitt förfogande i kampen mot förändring. Klimatåtgärder målas ofta upp som hot mot vår moderna livsstil och mot den västerländska nationen. Så kan till exempel en partiledare som Annie Lööf i en intervju hävda att ”om vi ställer om till biobränsle kan vi flyga mer”, eller mena att höjda bensinskatter med några kronor vore en dödsstöt för landsbygden.
Responsförnekelsen
inom politiken är allvarlig. Våra politiker hemma och i världen tycks ljuga medvetet och ändå vara fullständigt övertygade om att de talar sanning. Man låter elefanten klampa vidare så länge folk inte klagar alltför mycket.
Även makten över energiproduktionen är central och måste spridas och demokratiseras och kopplas samman med klimatrörelsen. Vind- och solenergin blir allt mer konkurrenskraftig. Det finns mycket att vinna på att vi hämtar vår energi direkt från himmelen och slutar böka efter den i marken. Men då måste kol-oljeprofitörernas maktmonopol brytas.
I Sveriges nya
klimatlag från 2016 står det att ”alla utsläppsminskningar av koldioxid måsta vara förenliga med fortsatt ekonomisk tillväxt”. En sådan total frikoppling mellan ekonomisk tillväxt och växthusgasutsläpp är troligen inte möjlig på sikt. Även vår moderna livsstil måste förändras liksom den märkliga religiösa idéen om människan som skapelsens mittpunkt och naturen endast som en resurs att härska över. Naturen måste ges rättigheter och ett egenvärde.
I augusti 2018 sitter en flicka i gul regnrock framför riksdagshuset med en hemmagjord skylt i handen och uppmanar till skolstrejk för klimatet. Hennes budskap var enkelt och tydligt. Hon fick gehör världen över och väcker ett hopp om ett ungdomligt nytänkande, inte minst nu i paradisbuskens tid.