Kåkfararen som doktorerade skapade sitt kulturella kapital
Christer Ahlmans uppväxt var vild. Han blev gatugangster och Göteborgs första generation ungdomsnarkomaner. Som vuxen var han fast i en ond cirkel av knark, kriminalitet och anstalter. Så blev han frälst och lade sprutor och kofötter på hyllan. Vid 70 års ålder doktorerade han om vägar till drogfrihet.
Christer Ahlman sitter i tornrummet i villan på Lyckorna i Ljungskile. Sekelskiftsvillan med havsutsikt står i kontrast till barnrikehuset i Majorna där han växte upp. Den borgerliga miljön är inget han tar för givet och hur det är att inte ha mat för dagen. Det är en hisnande livsresa som gått från djupaste armod och kriminalitet till en doktorstitel och plats i samhällets finrum.
– Men doktorstiteln har inte förbättrat självkänslan. Pappa var gatsopare och delade ut tidningar. När jag kom på fötter var de på fötter. Men det skadar inte att ha en utbildning och ett kulturellt kapital också.
Christer Ahlman är
självgående när han berättar om sitt liv. Den dåliga självkänslan har gått i arv. Han växte upp i en miljö där klasskillnaderna gick mitt i gatan och Christer bodde på de sämre bemedlades sida.
– Pappa hade alltid två jobb levde under enorm press. Han var ofta förbannad och då var det inte roligt. Han söp inte och slogs aldrig men han kunde bli väldigt förbannad så man blev vettskrämd.
När pappan fick ett vaktmästarjobb flyttade familjen till Sandarna. Christer hamnade i ett gatugäng och började begå brott.
– Vi stal bilar, skar upp kassaskåp och gjorde guldkupper.
Livsstilen gav både status och pengar men det innebar också att de jagades av polisen.
– Ivarsbergs pojkhem på Hisingen blev min första kontakt med anstalter. Där slogs för att inte gå under. Och jag slogs som en demon.
– Vi hade våra egna regler och kunde härja fritt. De äldre eleverna slog de yngre. Men ingen av oss blev bättre. Personalen brydde sig inte.
I 20-årsåldern flyttade Christer ett parti knark från
Stockholm till Göteborg. Han åkte dit. Han var inne i ett missbruk av amfetamin.
Efter en vända på Tidaholmsanstalten fortsatte det kriminella livet.
– När jag frigavs hade jag 75 spänn på fickan. I Göteborg väntade min flickvän som var prostituerad.
Vi fortsatte där vi slutade med knark och bråk. Hon fortsatte att gå på gatan och
jag tyckte att det var skitjobbigt. Vi var så söndertrasade och det fanns inte en chans att vi skulle kunna leva ett vanligt liv tillsammans.
– Jag hade krokodilskinn på utsidan men inombords var jag som gelé. När en tjej visade intresse och sedan drog blev jag helt förstörd.
Jag hade kunnat lägga kanyler och kofötter på hyllan om en tjej hade bett mig. Det var nära några gånger,
men så drog de. Emotionellt
var jag ett ufo.
– Jag umgicks med bohemer i kvarteren runt Götaplatsen. Vi lärde av varandra. Jag blev mjukare och de blev lite tuffare.
För bland bohemerna behövde han inte slåss.
– De var öppensinnade
och generösa människor. På
något sätt var det en idyll mitt i skiten. Vänstervågen var på gång och det var populärt att dela med sig.
Hösten 1966. Kvarteren runt Götaplatsen ligger i frost och sommarromantiken är som borttrollad. I Göteborg finns det inget amfetamin att få tag på. Christer börjar umgås med sina gamla rövarkompisar och av en slump får de veta att några holländare befinner sig i en lägenhet i Göteborg med ett större parti knark.
– Jag och en kompis åkte dit
med en brödsåg för att råna dem. Holländarna hade patronbälten över bröstet och i varje hylsa satt ett rör med knark. Till slut övermannade vi dem med brödsågen och fick med oss knarket.
Vid ett tidigare tillfälle hade Christer och hans kompis fått besök av en kvinna som blivit frälst och lämnat livet som prostituerad bakom sig. Den gången hände inget inom honom. Men direkt efter knarkrånet begav sig Christer till två före detta prostituerade tjejer som kvinnan i lägenheten hade berättat om. Kvinnorna var frälsta och bodde på ett boende som drevs av en kristen församling.
– Jag var hög som ett hus och de sa ”vi är frälsta, vi har mött Jesus” och så började de läsa ur Bibeln. De sade åt mig att knäppa mina händer och nämna Jesus. Då strömmade det genom hela kroppen och jag kände att Gud finns. Det var en enormt stark upplevelse.
Omtumlad och nyfrälst begav sig Christer hem och återvände till kvinnorna med en stulen limpa cigaretter.
– De sa att jag skulle slänga knarket så jag mosade ihop det och spolade ner det i vasken. Jag var så tagen av att känna att Gud fanns.
Det var första steget på vägen mot ett nytt liv. Christer fick kontakt med en pastor som han fick förtroende för. Drogerna lade han av med och började studera på Bibelskola.
– Jag har aldrig haft ett återfall. Jag var trött på hela livsstilen men det var mötet med Gud som räddade mig. Innan var jag ensam men med Gud är man aldrig ensam.
Christer fortsatte att studera på olika folkhögskolor. Han läste till samhällspedagog på Ljungskile folkhögskola parallellt med universitetsstudier i Göteborg. Han har arbetat i de mest utsatta områdena med de allra trasigaste barnen, säger han. Efter studier i sociologi bestämde han sig för att söka forskarutbildningen och kom in.
– De visste inte vem jag var när jag blev antagen. Jag dök bara upp när jag skulle tenta. Sociologin var vänsterns älsklingsämne på den tiden och jag var socialdemokrat, en ”Nixons lakej” i deras ögon, haha. Jag var helt fel. Min kroppshållning var macho efter alla år på anstalter. Det var inte populärt och alla skällde på mig.
Christer är gift med Gunilla. De träffades på en fest under studietiden i Göteborg på 70-talet. Deras bakgrunder är olika och klasskonflikterna har duggat tätt emellanåt.
– Hon visste inte vad det innebar att vara fattig och inte ha mat för dagen. Skillnaderna har funnits hela tiden och det har inte varit friktionsfritt. Vi har byggt femtielva broar över klassskillnaderna. Eller kärleken
har byggt broar. Hade vi inte
varit djupt förälskade hade det aldrig fungerat.
Christer var 70 år när han doktorerade. I arbetet med avhandlingen intervjuade han missbrukare och kriminella som kommit på fötter och han undersökte hur de hade lyckats hålla sig på rätt väg. Behandlingshem var inte rätt för alla kom han fram till. Studier, sammanhang, vänner och ett vänligt bemötande kan också göra underverk.
– Att bli anständigt behandlad hjälpte många. Det
var inte vänlighet som drev mig och andra ut på gatan.