I faderns kölvatten till Bergen-belsen och Strömstad
Björn Jensen sitter på däck i segelbåten m/s Chateau från Höganäs och ser mot Strandpromenaden. Det är inte första gången. Han har skäl att återvända till farvattnen här mellan Sverige och Norge. Och han har en minst sagt spännande historia att berätta. Sin fars.
Björn föddes i Strömstad i augusti 1953. Hans syster Elisabeth föddes också här, 1949. Familjen flyttade dock till Skåne, till modern Gretas hemtrakter, när Björn var åtta månader, så han har inga egna minnen av tiden i Strömstad.
– Men min far gick en tid i trafik till någon av badöarna med en mindre båt. Jag tror att den hette Viking.
Banden hit är speciella. Björns far Henry kom nämligen från Herføl, en av Hvaleröarna, och han har gott om släkt en timmes båtfärd bort. Nu färdas Björn dit i tanken, som han ofta gör. Han är i färd med att skriva en bok om sin far och hans dramatiska liv.
År 1916 föds Henry Jacob Jensen, som ett av sex syskon i huset Bergli på Herføl. Han gick tidigt till sjöss och på en tavla som Björns syster tagit hand om finns bilder av Henry Jacob, norska och japanska flaggan och en båt som ska ha trafikerat Japan. Betydde det att han som mycket ung varit i Japan? Ett brev från Henry Jacob till modern har visat sig finnas kvar i släkten och gav svaret: Ja. Henry Jacob skrev från båten hem till mor och talade om vilken klänning han ville att systern skulle få till sin 20-årsdag.
När han återvänt hem kom kriget och den tyska ockupationen. Henry Jacob blev inkallad till marinen men anslöt sig till norska motståndsrörelsen. Han undkom med en hårsmån Gestapo och tog sig tillbaka till Hvaleröarna.
– Min farmor och en bror till min far rodde honom över till Sverige och han kom till ett uppsamlingsläger, berättar Björn.
– Men innan de gav sig av i ekan klättrade han upp på Linnekleppen – ett välkänt kummel – och satte dit norska flaggan. Mitt under ockupationen, som en protest.
Den unge flyktingen tar sig till Göteborg, där hans familj har släkt.
– Han träffade en kvinna där. Förhållandet höll, hon gjorde slut. Men hon väntade barn. Jag har en halvsyster, som är död nu, men som jag har träffat några gånger. Hon visste väldigt litet om sin far.
Han var förklarligt nog frånvarande. När denna dotter föddes satt Henry Jacob Jensen nämligen i tyskt koncentrationsläger. I Göteborg hade han anslutit sig till de norrmän som vill följa med de så kallade kvarstadsbåtarna över till England för att bli del av motståndet mot tyskarna där. Båtarna var norska handelsfartyg, lastade med bland annat kullager som skulle till England.
När Tyskland ockuperade Norge inleddes en juridisk tvist om vem som hade rätt till båtarna, England eller Tyskland, och de belades med kvarstad. Den hävdes rättsligt, men Tyskland hade varnat för att den båt som försökte ta sig ut skulle sänkas. 31 mars 1942 gjorde ändå ett tiotal båtar ett utbrytningsförsök. Ombord fanns flera norska motståndsmän, eftersökta av Gestapo, bland dem Henry Jacob Jensen.
Han var båtsman på Skytteren, ett tidigare valfångstskepp, som morgonen 1 april befann sig utanför Måseskär när det attackerades av en tysk båt. Skytteren hade redan problem med maskineri och roder – sabotage misstänktes. En granat sköts mot båten och sedan ytterligare en.
– Jag har haft kontakt med en arbetskamrat till min far som berättade att granaten gick genom ”båsens” rum, men att ”båsen” inte var där.
Båsen är norska för båtsman. Båtsman på Skytteren var Björns far.
Han klarade sig undan granaten, men Skytteren var i ett förtvivlat läge och kaptenen beslöt att sänka fartyget och skicka besättningen i livbåtarna. Isbrytaren Göta Lejon som befann sig i närheten gick in mellan tyska beväpnade fiskebåtar och uppmanade dem att lämna svenskt vatten, men trålarna tog under kanonhot mot Göta Lejon hand om livbåtarna – och därmed om Björn Jensens far.
Befälhavaren på isbrytaren hävdade att de tyska båtarna befunnit sig på svenskt vatten, men
den officiella svenska förklaringen var att Göta Lejon var på svenskt vatten men de tyska båtarna på internationellt.
För de norska motståndsmännen var det en katastrof. De sändes med tåg mot Tyskland. Henry Jacobs vän lyckades hoppa av tåget i Danmark och anslöt sig så småningom
till danska motståndsrörelsen, men Henry Jacob blev koncentrationslägerfånge.
– Han var i flera olika läger men det sista var Bergen-belsen, berättar Björn, som varit på dokumentationscentret i det före detta lägret och sökt efter sin fars namn i listorna över fångar.
– Jag hittade det inte, men fick förklaringen att om han var politisk
fånge var han nog inte dokumenterad. Hitler ville undvika att motståndsmän blev hjälteförklarade i sina hemländer. De behandlades
särskilt strängt och bokfördes inte.
Strategin att låta dem försvinna spårlöst skulle väcka fruktan. Den har kommit att kallas Nacht und Nebel och innebar bland annat att motståndsmännen noterades med
N.N. i lägerlistorna, alltså namn okänt.
Björns far överlevde dock, troligen hjälpt av att han kunde spleisa (splitsa), det vill säga infoga rep i varandra.
– Det var väl inte båtlinor det gällde utan vajrar till stridsvagnar,
antar sonen.
Men han hade andra uppgifter också. Han har skrivit ner berättelser om hur han fick samla in och bränna lik. Vid ett tillfälle upptäckte han och medfångarna att ett av liken rörde sig. De tog hand om honom, en ung pojke som sedan blev präst i Polen, berättar Björn Jensen.
– Han skickade ett krucifix som tack. Jag har det hemma.
Den skriftliga berättelsen om livet i koncentrationslägret uppfattades av barnen som spännande och när Björn skulle hålla föredrag i skolan och inte visste vad han skulle prata om, föreslog hans syster att han skulle använda faderns berättelse.
– Jag förstod inte sammanhanget och efter en stund avbröt läraren. Jag fick gå och sätta mig.
Bergen-belsen befriades 15 april 1945 av brittiska trupper, som möttes av magra, sjuka människor och mängder av döda. Henry Jacob Jensen vägde någonstans mellan 35 och 42 kilo till sina 1.96 meter och var sjuk i bland annat TBC. Han fick en plats på en av Folke Bernadottes vita bussar.
– Han låg ner, sjuk. När de körde genom Köpenhamn kastade folket röda rosor över dem och han berättade att när han såg de röda rosorna falla ovanifrån trodde han att han kommit till himlen.
I verkligheten kom han till Orups sanatorium i skånska Höör. Där arbetade den nyutexaminerade sjuksköterskan Greta, som skulle komma att bli Björns mor. Att bosätta sig i Strömstad var ett sätt att komma närmare Henry Jacobs släkt och ursprung. Greta Jensen arbetade på sjukhuset. Han fortsatte sjömanslivet. Det ledde till en vänskap som Björn haft glädje av i sitt sökande efter historien: sjökaptenen Daniel Johansson på Styrsö i Göteborgs skärgård. Han hade 1951 behov av en ny styrman på m/s Leckö och fick två förslag. Den ene av de sökande hade suttit i koncentrationsläger och varit norsk motståndsman. Han valde honom och det ledde till en lång vänskap.
– Mina föräldrar var med när Daniel gifte sig 1951, berättar Björn 70 år senare här på däcket.
Kontakten upphörde så småningom men för några år sedan, när Björn jobbade med sin båt, ringde telefonen och en okänd röst frågade kort och gott: ”Brukade din far kallas Henry eller Jacob?”
En ganska underlig fråga utan presentation, men Björn svarade:
– Vi sade alltid Henry, i Norge kallades han Jacob. Vem är det som frågar?
Det var Daniel Johansson, numera långt till åren kommen men i färd med att skriva ”en uppsats” om det Henry Jacob berättat för honom. Björn och hans syster reste till Styrsö och återknöt vänskapen.
Uppsatsen blev skriven och publicerad hos Styrsö hembygdsförening. Björn och Elisabeth fick skriva sina namn i Daniels gästbok där deras föräldrar varit de första att skriva 1951. Hösten 2020 avled Daniel Johansson, 96 år gammal.
Björn Jensen ser ut över gästhamnen igen.
– Jag har levt ett brokigt liv och hade tänkt skriva om det. Men det blev för mycket jag. Jag skriver hellre om min far.
En dramatisk men också delvis sorglig berättelse. I efterhand funderar Björn över hur upplevelserna i koncentrationsläger påverkade fadern.
– De var rädda för den ökända kommendanten Irma Grese, som brukade hetsa sin Ddobermann pinscher på fångarna. Varför köpte han sedan en dobermann pinscher till mig? Jag var för liten för att klara det. Vi fick ge bort den.
Bagaget var nog tungt för Henry Jacob Jensen. Han dog redan 1961, 45 år gammal. Då vårdades han i respirator; de Tbc-märkta lungorna, också belastade av rökning, var slut. Hjärtat var, enligt Greta Jensen, som en 80-årings.
– Han var alkoholist. Men det talades det aldrig om.