Claes Eriksson har funnit skrivarlusten igen
Lusten att skriva kom tillbaka med ett ännu så länge hemligt projekt som han just avslutat.
– Efter åtta veckors enormt intensivt manusarbete är det roligt igen, säger Galenskaparnas Claes Eriksson.
Britt-marie Mattsson möter honom på sommarstället på Tjörn i ett samtal om beröm, framgång, recensenter, nya föreställningar, snickrande, cykelreparationer och grönsaksodling i mammas och morfars anda.
Det har varit ett tufft snart ett och ett halvt år med coronapendemin och alla restriktioner för nöjesbranschen. Lorensbergsteatern i Göteborg tvingades stänga i mars förra året och alla bokade föreställningar ställdes in. Det är på teatern som humorgruppen Galenskaparna och After Shave har sin hemmascen, men också gästspelen i Stockholm försvann liksom de övriga föreställningarna med andra artister. En ekonomiskt svår smäll, men även ett slag mot kreativiteten.
– Det mesta av mitt manusarbete är ju att sitta vid skrivbordet och tänka, säger Claes Eriksson. Förr när jag inte skrivit något en dag var det frustrerande men då skaffade
jag mig en tröstedevis med innebörden att
”i dag har jag i alla fall inte skrivit något dåligt”.
Han har också en övning i självkritik som han tar till ibland – ”kärleken till den egna meningen är den största kärleken på jorden.”
Men med coronapandemin
och inga föreställningar att skriva för försvann skaparglädjen.
– När man bara sitter hemma så borde det ju finnas hur mycket tid som helst att arbeta. Men för mig blev det mest korsord och tv.
Och han utvecklar tankegången:
– Jag tänkte att världen har väl andra problem och annat att fundera på än mina skämt. Det kändes inte roligt att skriva och jag tyckte inte att det fanns plats för en liten gycklargubbe som skulle vara rolig mitt i en stor jävla pandemi som vi har att ta hand om. Inspirationen var borta. Fast man borde ju i stället ha kunnat tänka att det här tar ju slut en dag och det kommer att behövas underhållning. Men det är svårt att intala sig det, man blir nedtyngd och vet inte hur det kommer att se ut den dag som pandemin är över.
Vi sitter på
verandan på Claes Erikssons och hans hustru Anne Ottos sommarställe på ön Tjörn i Bohuslän. Det röda trähusets äldsta del är från slutet av 1800-talet och utsikten är i stort sett den samma som då, med öppna fält, stenmurar och skog och berg i fjärran. Ett virrvarr av vägar leder fram till huset och grusvägen för vidare till havet med badplatsen och båten som just förtöjts vid bryggan.
Han har precis avslutat ett hemligt projekt, som han ännu inte får berätta något om, och han säger att det varit åtta veckor av fantastiskt roligt manusarbete.
– Innan jag fick det här uppdraget så trodde jag ett tag att kreativiteten var slut men så visade det sig inte vara, säger han och det märks att han gläder sig åt pånyttfödelsen och helst skulle vilja berätta vad
han ägnat sig åt. Men uppdragsgivaren vill
vänta till lite senare.
– Jag kan bara säga att jag tidigare gjort allt som jag kunnat drömma om och med det här uppdraget gör jag något som jag aldrig drömt om. Det är fantastiskt kul.
På Lorensbergsteatern drar
det iallafall förhoppningsvis igång i höst igen och Claes Eriksson står på scen i november med sin gamla enmansföreställning ”Vardagsmat”.
– Jag skall göra en del nytt som ersätter till exempel stycket om Donald Trump. Men det skall gå bra även om jag inte börjat skriva ännu.
Han säger att han på rak arm inte kommer ihåg ett dugg av monologerna, musiken och sångerna i ”Vardagsmat”, trots att han skrivit allt själv. Så är det med det mesta som han gjort och som han lagt bakom sig.
– Men någonstans finns allt ändå där i bakhuvudet och när jag läser igenom texterna, hör musiken och börjar fundera så upptäcker jag att det ändå sitter där. Publiken glömmer dock inte lika lätt och när de första orden ”Det ska va gött...” sjungs från scenen hänger alla på:
” … å leva annars kan det kvitta fint å leva annars kan det kvitta lätt å leva annars kan det kvitta spring inte runt och vela då sabbar du det hela spring inte runt och veva det skall va gött, gött, gött, gött Å leva”
Samma sak med så mycket annat som
Claes Eriksson skrivit, och inte minst
”Macken” som blev Galenskaparnas och After Shaves stora genombrott 1986. Sex tv-program som sändes i SVT på lördagskvällarna och som nått kultstatus. Därefter har framgångarna kommit slag i slag.
– Jag började försörja mig i den här branschen 1975 och det gick rätt knackigt i början. Jag skrev och skrev och vi uppträdde och gjorde väl minst 100 radioprogram som ingen lyssnade på eftersom dom sändes direkt efter sjörapporten 07:15. Men så kom ”Macken” och man kan väl säga att vi lyfte som en albatross. Vi sprang och sprang och flaxade länge som bara helvete
med vingarna, men när vi äntligen kom upp flög vi djävligt bra och det gick inte
att få ned oss. Fast det var förbannat svårt att komma upp.
”Macken” med Roy
och Roger och deras bensinstation blev en dundersuccé, musiken hamnade på Svensktoppen och det blev närmast upplopp när Roy (Claes Erikssons bror Anders Eriksson) och Roger
(Jan Rippe) skulle signera skivor och höll
på att trampas ned av en entusiastisk folkmassa. Det hade varit lätt att surfa vidare på framgångsvågen med ”Macken” och att även göra en scenföreställning.
– Jag citerar gärna regissören Vilgot Sjöman som en gång sade att uttrycksbehovet
”
Jag började försörja mig i den här branschen 1975 och det gick rätt knackigt i början. Jag skrev och skrev och vi uppträdde och gjorde väl minst 100 radioprogram som ingen lyssnade på eftersom dom sändes direkt efter sjörapporten 07:15. Men så kom ’Macken’.
alltid måste vara större än spekulationsbehovet. Det var så jag också kände det.
Och Claes Eriksson var redan då på väg vidare. Han minns hur kamraterna i Galenskaparna och After Shave reagerade misstroget när han lanserade nästa projekt ”Stinsen brinner.”
– Folk var i extas över två gubbar på en mack och det var ju helt omtumlande. Det
hade varit helt logiskt att skriva fler tvavsnitt och att göra det på scen också. Men jag hade inte lust och jag kom till gänget och sade att jag hade en jättebra idé om en nedlagd järnvägsstation. Jag såg på mina kamrater att dom tänkte att ”en nedlagd järnvägsstation, hur kul är det?” Ingen skrattade vid manusgenomgången den 1 september 1987 och vi skulle ha premiär den 24 oktober.
Claes Eriksson pratade sig hes om ”Stinsen”.
– Till sist var det Knut Agnred som vände skutan och sade att ”nu kör vi”.
Det blev 432 föreställningar i Göteborg och Stockholm med sammanlagt närmare 300 000 i publiken. Succé igen.
Claes Eriksson står sin bror Anders nära, de bildade en gång Galenskaparna tillsammans med Kerstin Granlund.
– Jag har inte vågat fråga Anders, men har ibland undrat hur det var att gå från paradrollen Roy, som var specialskriven för honom, till att spela stins. Det var ju busslaster som kom bara för att se Roy och inte en stins. Nu fick han göra våld på sig själv, det var ju ganska taskigt av mig egentligen fast det inte var menat så.
Han tycker själv att fyra av avsnitten i Macken i tv var bra, två var ganska bra. Scenföreställningen kom först trettio år senare. Då hängde publiken fortfarande med i musiken, texterna och avslutningen
”Hej då Macken, vi ses i morn.”
Claes Eriksson låser
upp dörren till sin snickarbod och ett förråd på tomten där han har samlat lite rekvisita som han själv
gjort, inte till föreställningarna men till en av basarerna i skolan när hans döttrar var små.
– Jag har iallafall inte tummen mitt i handen, konstaterar han och spik och verktyg finns prydligt ordnade på hyllor och krokar.
Han har lagt om ett altandäck som höll på att ruttna, bytt ut träribborna i en soffa med gjutjärnsgavlar och klarar en hel del av vardagsreparationerna.
I ett annat förråd finns flera äldre cyklar som han håller i trim både för sig själv och Anne men även för gäster som vill cykla och bada.
I Annes och hans grönsaksland har spenaten vuxit till sig men dillen och morötterna tar tid, rådjuren hålls borta med fårull på pinnar. I lä bakom huset finns tomatplantor i krukor.
Intresset för grönsaker
och odling har han fått med sig från sin morfar och mamma. Hans morfar var trädgårdsmästare och grönsakshandlare i Trollhättan och det var i källarlokalen som mormor var expedit och sedan började också hans mamma arbeta där.
– Pappa var verktygskontrollant på Flygmotor i trettiofyra år och han fick alltid höra från mammas bröder att det var lite finare att ha affär och vara egen företagare, även om det var i så liten skala att nästa steg var att verksamheten skulle upphöra. Det var sotigt och kallt i grönsaksaffären och mormor var nästan alltid sjuk. På mammas sida var alla folkpartister som egenföretagare och pappa var socialdemokrat som verkstadsanställd.
Men det var pappa som betraktades som familjeförsörjare, med högre timlön, och mammas fackförbund Handels var svagare och förhandlade fram sämre löner för kvinnor.
– Mamma arbetade hårt, först hos sin pappa och sedan hos en av sina idérika och
”
Hon lagade all mat, städade och tvättade de skitiga fotbollskläderna som jag, min bror och fotbollsduktige pappa slängde i en enda hög på golvet. Vi lyfte inte ett finger och jag skäms retroaktivt när jag tänker på det.
flinka bröder som startat blomsteraffär och konfektyrhandel. Sedan fick hon ansvar för grönsaksavdelningen på Ica. Mamma var en profil där i affären och när ägaren på Ica satte in en annons om salladshuvuden för 99 öre fanns också nyheten att ”Tant Grön”, som hon kallades, blivit farmor då jag fick mitt första barn.
I efterhand har Claes Eriksson insett hur hårt hans mamma arbetade, inte minst hemma där hon tog hand om allt.
– Hon lagade all mat, städade och tvättade de skitiga fotbollskläderna som jag, min bror och fotbollsduktige pappa slängde i en enda hög på golvet. Vi lyfte inte ett finger och jag skäms retroaktivt när jag tänker på det. Mamma fick blödande magsår och där satt pappa som ett ufo vid köksbordet. Vad gör vi nu? Han var helt förvirrad. Mamma tillfrisknade och levde många år men jag tror att pappa blev så tagen av hennes sjukdom rent psykosomatiskt att han fick cancer och dog något år senare.
Föräldrarna var stolta
när karriären tog fart för Claes och hans bror Anders.
– Pappa och mamma kom på premiärerna och pappa gick omkring och var stolt som en tupp.
Men det var några år då det inte var lika lyckat att komma till barndomshemmet i Trollhättan. Förväntan var att Claes skulle bli lärare, men det blev bara fem poäng i engelska och fem i pedagogik på tre terminer, och krav på att betala tillbaka studiemedel då myndigheten ansåg att han ägnat sig mer åt annat än åt att studera.
– Jag fick jobba skift på Ferrolegeringar för att tjäna ihop vad jag var skyldig och tömde det lilla bankkontot där mormor satt in silverfemkronor då och då, som hon ville att jag skulle ha när jag gifte mig. Då var det väldigt surt hemma.
Men det fanns ingen önskan att bli lärare, tvärtom hade han redan i folkskolan, Stavreskolan i Trollhättan, börjat mejsla ut sin roll.
– Jag tyckte skolan var tråkig och lade ned all min kraft på fritiden, berättar han. Jag klarade mig hyfsat men jag var bäst på ”Roliga timmen.” Jag tog med mig hela kassar med roliga kläder och sjöng ”Jämtgubben” av Thore Skogman och Snoddas ”Haderian hadera”, och läraren uppmuntrade mig och tre-fyra andra killar att vara ledare för fem var i klassen. Sedan arrangerade läraren en helaftonsföreställning med föräldrarna som publik.
Pappa och mamma
har, tror han, kanske inspirerat. De hade – innan Claes och Anders föddes – sett Victor Borge, som då ännu inte tagit sitt artistnamn utan hette Börje Rosenbaum, i mellanakten på Karl Gerhards revy i Stockholm och talade beundrande om honom. Pappa var också förtjust i filmer med Charlie Chaplin, Buster Keaton, Bröderna Marx och Helan och Halvan. Pappa tog med sig Claes på bio. Men inte på Åsa-nisse.
– Den tittar vi inte på för den är för dålig, fastslog pappa. Och så blev det.
Just så uppfostrades pojkarna Eriksson också för övrigt. Så gör man bara inte, sade pappan. Därmed var det bestämt och sönerna visste vad som gällde.
– Och pappa hade ju dessutom rätt om Åsa-nisse-filmerna.
Claes Eriksson betecknar sin mamma som ”rolig i vardagen.”
– Hon hade en urkomik hemma och kunde skoja med mina barn och ställa sig bakom en garderobsdörr och titta fram och göra en grimas. Dom har inte skrattat så mycket varken förr eller senare.
Han ser med tacksamhet och glädje tillbaka på sin karriär. Och på det nära samarbetet och vänskapen med de övriga i Galenskaparna och After Shave – Anders Eriksson, Kerstin Granlund, Jan Rippe, Knut Agnred, Per Fritzell och Peter Rangmar som avled 1997. Det är ovanligt, tror han, att ha kunnat hålla ihop så länge som 40 år.
– Jag vet inte vad det beror på men vi har gjort succé och inga stora fiaskon, säger han. Mer eller mindre framgångar, men aldrig rakt in i väggen. ”Spargrisarna som kan rädda världen” var väl inte det bästa jag gjort, det inser jag. Men vi hade 70 000 i publiken då också. Beröm och framgång föder framgång, det blir en uppåtgående spiral och man behöver inte sitta i krismöten. Men man blir ju kräsnare och kräsnare själv ju äldre man blir.
Claes Eriksson har
fått en mängd prestigefulla priser och utmärkelser, Kunglig medalj och senast Stenastiftelsens pris. Han har även hedrats med underhållningsvärldens stora erkännanden – Povel Ramels stipendium, Tage Danielssons pris, Fritiof Nilsson Piratens pris.
– Det är inte klokt, säger han påtagligt glad över uppmärksamheten. Alla dessa priser.
Och han säger att han i sitt arbete inspirerats av dem alla. Ordlekarna, vitsigheten, tajmingen.
Själv vränger han med orden, ensam på scen, men aldrig med rädslan för att inte komma ihåg eller tappa formuleringarna.
– Fast det har jag förstås gjort ändå, medger han. I samspelet med andra på scen kan ju någon köra i diket och man blir sur på det. Men någon kan också lyfta det hela och man får chansen att hänga på. Ensam på scen kan det vara en fördel att vara ensam om tajmingen. Det är spännande att vara helt ansvarig men samtidigt nervöst.
Han tar ”Vardagsmat” som exempel och minns hur han de första föreställningarna kom av sig i en lång monolog.
– Jag tror att det berodde på att jag inte haft föreställningar med provpublik före premiären där jag brukar lyssna av reaktioner. Nu blev jag för upptagen med att uppfatta reaktionerna, men sedan föll allt på plats. Jag försöker hitta ett trix med snarlika förändringar för att komma ihåg men säger man fel så faller alltihop.
Det finns egentligen inget annat sätt att minnas än att nöta in texterna.
– Antingen går jag omkring i lägenheten i Göteborg eller här i sommarhuset uppe på vinden. Jag nöter och nöter in dem tills de sitter.
Och han återkommer till hur lätt de försvinner när föreställningarna är över, som med ”Vardagsmat”.
–Trollerinumren med ringar och rep trodde jag att jag kunde fastän det var ett tag sedan. Men så var det inte. Jag tappade bort mig och kom inte ihåg trots över 600 föreställningar. Men så tittade jag noga på videoinspelningen och märkte att där någonstans i ett centra i hjärnan fanns alltihop och jag hittade tillbaka.
Det finns ett
ord som Claes Eriksson gärna återvänder till och det är ”beröm.” Han minns hur han som barn växte av uppskattningen på roliga timman i skolan och hur han och en av hans vänner kallade sig för ”Gordon och Ballantine” i pueril stil efter alkoholen.
– Simon and Garfunkel var ju upptaget och deras låtar var för svåra för oss så vi gjorde egna låtar när vi debuterade på en visafton i oktober 1968. Det var en betydligt enklare och anspråkslösare tillställning än visfestivalerna som på den tiden
var så himla märkvärdiga, folk stod och knäppte på gitarrerna och sjöng stämsång. Vi var en slags komisk motpol och lite hejsan svejsan och fick berömmelse de sista gymnasieåren.
De berömde också ständigt varandra oberoende av hur det gick.
– Vi hade inte ett uns av självkritik och egenberömmet gjorde oss jättestarka. När vi fick ett jobb på firmafesten på Sparbanken i Trollhättan var det för att dom hade hört att det fanns några roliga gubbar som kunde uppträda. Det blev fruktansvärt dåligt men vi bortförklarade det hela med att dom inte begrep och att det inte var vårt fel.
Claes Eriksson vet vad uppmuntran betyder och säger att han blivit ordentligt belönad. Men han har också sett duktiga
människor tystna och även att de etablerade
knäckts av recensenter.
– Beröm är ju det viktigaste gödningsmedlet för människor och därför skall man vara försiktig med kritik. Av det skälet har jag ett komplicerat förhållande till recensenter.
Han ifrågasätter inte
bara recensioner utan hela recensentkårens existensberättigande.
– Utan dom skulle vi pågå iallafall men utan oss finns dom inte. Dom är parasiter på oss.
Och han fortsätter:
– Det finns en slags kåranda bland recensenterna som jag har spårat mig fram till. Så när en recensent går bort är det en annan recensent som skriver nekrologen och beskriver allt fantastiskt som den här personen tillförde. Men ofta är det enda som recensenten tillfört att vara elak mot folk.
Och det verkar som om medierna tycker om
de konflikter som recensenterna skapar.
Claes Eriksson talar inte i egen sak, han har i huvudsak varit förskonad. Men han vet vad elak kritik som formuleras på kort tid gjort med kreativa och skapande människor.
– Ta Hasse Alfredson till exempel och hans ” Vargens tid”. Just då hade ”Kalkonakademin” bildats och dom hade med hans film bland årets kalkoner. Hasse gjorde efter det aldrig någon mer film, han blev så fruktansvärt ledsen, svart och mörk. Jag har
alltid undrat varför dom där arton i ”Kalkonakademin” aldrig fick stå till svars för att dom stoppade en av våra största kulturpersonligheter, komiker och filmregissörer
med sitt löjliga tilltag och kallade hans film
för ”kalkon.”
Claes Eriksson påpekar att han inte är känslig för kritik, tvärtom sitter han gärna och diskuterar med kollegor i branschen
som har han respekt för. Allt annat tycker han är som att lära sig att spela fotboll av någon som inte kan. Han suger i sig av dem
som har kunskap och erfarenheter som Povel Ramel, Hasse Alfredson och Magnus Härenstam på sin tid och Tomas von Brömssen och Carl-einar Häckner. Han nämner också
regissören Bosse Hermansson (Albert & Herbert, Fleksnes, Singin’ in the rain) som han har givande samtal med.
– Jag är förresten fortfarande avundsjuk
på Peter Dalle som gjorde revy med Hasse Alfredson, jag är jätteimponerad av det. Själv var jag för vördnadsfull och blyg för att ta steget.
När det är
dags för 40-årsjubileum för Galenskaparna och After Shave nästa år skulle han vilja göra något, lusten har kommit tillbaka efter det hemliga projektet. Det blir i så fall troligen det sista som Galenskaparna och After Shave gör tillsammans på scen.
Och han kommer just på vad pappas gode
vän Leppo sade en gång. Pappan spelade mycket fotboll och kallades ”Spelarn”, och var på fritiden vaktmästare på fotbollsplanen i närheten av huset där familjen
Eriksson bodde.
När de två en gång satt i bastun sa Leppo:
– Du ”Spelarn” som fått två så djävligt roliga pojkar, var fan har dom fått det ifrån, du är ju inte ett dugg rolig.
Claes Eriksson säger att pappan stolt berättade det, att han själv inte uppfattades som särskilt kul av Leppo gjorde mindre. – Det är av sådant beröm som man växer, konstaterar han.
” Utan dom skulle vi pågå i alla fall men utan oss finns dom inte. Dom är parasiter på oss. Det finns en slags kåranda bland recensenterna som jag har spårat mig fram till. Så när en recensent går bort är det en annan recensent som skriver nekrologen och beskriver allt fantastiskt som den här personen tillförde. Men ofta är det enda som recensenten tillfört att vara elak mot folk.