En fantastiskt rik historiebok om Göteborg – som alla bör läsa
Historia
Lisbeth Stenberg (red)
Att ge upp har inte övervägts. Göteborgskvinnor i rörelse/r
(Makadam förlag)
Det måste sägas direkt: detta är en fantastisk bok. Den är ett blivande standardverk. ”Att ge upp har inte övervägts” är – enklast uttryckt – Göteborgs kvinnliga politiska historia.
Det första exemplaret överlämnades detta göteborgska jubelår till kommunfullmäktiges ordförande Anneli Rhedin. Överlämningsdagen var förstås den 8 mars.
Jag har haft den som läsning hela våren. Jag har, som det heter på göteborgska, läst fläckevis. Det är så man ska läsa den här boken. Ty den är mastig.
Författarna är alltså många. De är en blandning av forskare, politiker, aktivister och entusiaster. Titelsidan omfattar 27 namn. De täcker ett väldigt brett politiskt spektrum.
Det hade kunnat bli spretigt. Och ett projekt av det här slaget är förstås nästan designat för att skapa för långa texter. Men boken är mycket väl sammanhållen, balanserad och ambitiöst formgiven.
Boken är en redaktörsbragd. För här berättas mycken göteborgsk historia som man som läsare ofta har saknat eller på sin höjd anat.
Många texter balanserar på den hårfina gränsen mellan historieskrivning och aktivism. Det är en svår balansakt, men berättarna klarar den. En sådan synnerligen lyckad hybridtext är Ingrid Holmquists berättelse om Grupp 8 i början av 1970-talet. Den är rik på reflektioner, självkritik och perspektiv.
Ofta tecknas blixtportätt av en hel era, som i Carina Ridenius text om Moderatkvinnorna. Berättelsen leder till en utvikning om Ebon Andersson, född år 1896 på Sjömansgatan i Majorna.
Lägenheten hade ett rum och kök. Det var åtta barn. Tolv år gammal började Ebon Andersson arbeta på Wettergrens kappfabrik i Stigbergsliden, men blev snart bokbindare och facklig engagerad och så småningom legendarisk ordförande för högerkvinnorna och riksdagsledamot i tre decennier. Ridenius porträtt av Ebon Andersson är en skimrande politisk kortessä.
När det gäller den äldre politiska historien tecknar bokens två första kapitel en både bred och detaljrik bild. För en inbiten Göteborgianaläsare är naturligtvis mycket av berättelsen bekant – S A Hedlund och Frigga Carlberg är sedan länge självlysande gestalter.
Men författarna har inte nöjt sig med det lättillgängliga utan borrat ner sig i gamla protokoll, brev och medlemsmatriklar. Resultatet är lysande.
Som läsare kommer man väldigt nära den tidiga göteborgska kvinnorörelse som fick så bra fart av redaktör Hedlunds fem döttrar Elin, Mathilda, Mia, Emma och Edith.
Frigga Carlberg – centralgestalt i FKPR (Föreningen för kvinnans politiska rösträtt) - presenteras i helfigur med ett bildmaterial som varit delvis obekant åtminstone för mig. Men den roligaste detaljen är att författarna till denna text – Lisbeth Stenberg, Birgitta Brown och Ingela Eek – också har nosat upp FKPR:S voteringsprotokoll från den 29 november 1902.
Där framgår att Frigga Carlberg visserligen vann det första ordförandevalet med 137 röster – men med blott två rösters marginal till tvåan Thyra Wigardt. Sju kvinnor fick över 120 röster. Det är alltså först i historiens ljus som Carlberg ter sig som den helt oomstridda ledargestalten.
För den Göteborgianaintresserade läsaren är alltså boken både rolig och oumbärlig eftersom den reder ut en massa saker som man som läsare mest har haft blott en vag aning om. Här berättas det grundligt.
Äntligen får man veta hur det förhåller sig med Göteborgs kvinnliga diskussionsklubb, kvinnoprästmotståndet, den feministiska konstscenen och kvinnojoursrörelsen. Och för den som vill följa
Fredrika Bremerförbundet – ”Den svenska kvinnorörelsens centrala ämbetsverk” – är det ett nöje att ta del av Monica Påhlssons lärda frihandsskiss.
Och genom hela boken dyker det upp häpnadsväckande (men välbelagda) uppgifter som man gärna skulle vilja höra mer om. Folkpartisten Siri Wikander-brunander presenteras till exempel som ”läkare och politiker, men också spökskrivare till Torgny Segerstedt.”
Och visst sker det något med de gamla demonstrationsbilderna när man vet att Göta Artilleri-musikkår hade dubbelbokats den 2 juni 1918 och måste hinna till ett annat engagemang. En av den svenska politiska historiens mest kända demonstrationer genomfördes följaktligen nästintill i joggningstempo.
Till dessa läggs en massa berättelser som man som läsare inte ens har vetat att man har undrat över. Kappsömmerskornas förening. En basgrupp kring Barbro Jansson. Lesbiska ligan.
”Att ge upp har inte övervägts” är en underbart rik bok. Den kommer att bli ett bestående spår av Göteborgs 400-årsjubileum.