Mimmie Björnsdotter Grönkvist:
Vansinnesdåd uppstår inte i ett vakuum – ökad antipati mot vissa grupper och tolerans för hat i samhällsdebatten är aldrig ofarligt.
Ett decennium har passerat sedan Anders Behring Breivik detonerade en bomb i regeringskvarteret i Oslo och sedan fortsatte vidare till Utöya, där han öppnade eld mot de som befann sig på ön. Terrorattentatet den 22 juli kostade 77 människor livet, de flesta var unga tonåringar.
Ett nationellt trauma, och omskakande för socialdemokratiska Arbeiderpartiet som var måltavla för båda dåden. För ungdomsförbundet AUF blev sommarlägret, där många framgångsrika norska politiker tillbringat flera somrar, ett där stjärnor släcktes i förtid i stället för att tändas.
Årsdagen är en
dag för att minnas hur högerextrem ideologi och en världsbild driven av hat mot muslimer och ”kulturmarxister” mynnade ut i ett av de värsta terrordåden i modern tid. Dådet är omöjligt att frikoppla från den politiska åskådning Breivik formade i olika ljusskygga extremistforum på nätet. En övertygelse så extrem att han i domstol hävdade att han agerat i självförsvar.
Men hatet är inte bara en produkt av internets avigsidor. I boken ”Utöya tio år senare” skriver Ali Esbati, före detta ordförande för Ung Vänster och numera riksdagsledamot hemma i Sverige, om dådet. För tio år sedan bodde han i Norge och befann sig på Utöya för att föreläsa.
Esbati skriver som överlevare, om dådet och tiden efteråt, men vill sätta Breiviks vansinnesdåd i en samhällelig kontext. Han gör det med en metafor lånad från kemin, en beskrivning av hur vätska avdunstar och risken som ökar för att en molekyl bryter iväg i takt med att temperaturen stiger. Höjd temperatur i samhällsdebatten som helhet kan öka risken för våldsamma reaktioner, menar Esbati. Vansinnesdåd uppstår inte i ett vakuum – ökad antipati mot vissa grupper och tolerans för hat i samhällsdebatten är aldrig ofarligt.
Bland de ungdomar som överlevde har en av tre fortfarande hälsoproblem. Många lider fortfarande av posttraumatisk stress, depressioner och sömnsvårigheter. Obegripligt är att lika många – var tredje – efteråt fått motta hat och hot.
I en intervju
i Göteborgs-posten (19/7) berättar AUF:S nuvarande förbundsordförande Astrid Willa Eide Hoem, som själv överlevde dådet, att hon då tänkte att det som hänt skulle innebära slutet för organisationen. Att så många hade dött, och fler skadats och traumatiserats, skulle göra fortsatt engagemang omöjligt.
Men ungdomars engagemang skrämdes inte bort av terrorn. Året efter dådet slog AUF rekord i antal medlemmar. AUF har återvänt till Utöya för fler sommarläger. Ett minnesmonument har uppförts och i en byggnad finns skotthålen bevarade som påminnelse, samtidigt som ön fortsätter vara en plats där unga kan varva politiska diskussioner med bad i Tyrifjorden.
Tio år har gått. När vi i Sverige nu minns tillsammans med vårt grannland står vi enade mot hatet. De uppmärksammade ord som Auf-medlemmen Helle Gannestad skrev på Twitter efter dådet resonerar än i dag: ”Om en man kan visa så mycket hat, tänk hur mycket kärlek vi alla kan visa tillsammans.”
”
Bland de ungdomar som överlevde har en av tre fortfarande hälsoproblem