Tio år efter attackerna – minnet lever
Det har gått tio år sedan bombattentatet mot regeringsbyggnaden i Oslo och massakern på Utöya där totalt 77 personer dödades. Än är minnet starkt och tydligt för många norrmän.
Det har gått ett decennium sedan bomben i Höyblokka och massakern på Utöya. Ändå är minnet från just den eftermiddagen ännu tydligt hos många norrmän. – Försvaret stod på alla gator med skarpladdade vapen. Jag tänkte att detta är inte Norge, säger Oslobon Anne Grete Olaussen.
Tjugo över tre på eftermiddagen den 22 juli 2011 kör en man från västra Oslo upp en vit skåpbil utanför regeringsbyggnaden på Akersgaten i centrala Oslo. Han tänder stubinen och går sedan därifrån i sin hemmasydda polisuniform och med ett vapen i handen.
Medan vakten i regeringskvarteret försöker ta reda på vilken vaktfirma bilen kan tänkas komma från exploderar den 950 kilo tunga gödselbomben och lämnar efter sig en krater i marken, åtta personer mister livet och fler skadas. Det är en dag
som många norrmän minns exakt vad de gjorde och var de befann sig – trots
att det nu gått ett decennium.
Nikolai Jelstrup, nu 40 år, satt och jobbade ganska långt från regeringskvarteret när han och en kollega hörde smällen. De slog på teven för att ta reda på vad som hänt.
– Det var surrealistiskt och, det är hemskt att säga, men det var också lite spännande, man undrade var det var som pågick. Jag hade en flickvän då vars väns syster dog, så det berörde mig på så sätt, jag gick på begravning och så, säger han.
Han menar att attentatet satte säker
heten på agendan och gjorde att polisen plockade upp personer som hamnade i deras blickfång.
Mats Staugaard, 40 år, var närmare bomben, bara några hundra meter bort på sitt kontor mitt emot regeringkvarteret.
– Plötsligt krossades alla fönster och det kom rök ut ur byggnaden. Vi trodde först att det var en gasexplosion, säger han.
När Mats Staugaard tittade ut genom fönstret kunde han se många skadade människor och han och kollegorna insåg att de snabbt behövde ta sig därifrån. De började gå längs gatan tillsammans med tusentals andra.
– Jag hade tur, jag hade kunnat gå ut på gatan en halvtimme tidigare. Det är ett nationellt trauma. Det är inte glömt.
Han tror att Norge nu tar det högerextrema hotet på ett större allvar än före 22 juli 2011 och han hoppas att beredskapen blivit bättre.
– Den var ganska dålig. Det är svårt att
säga om vi lärt oss något. Hela området kring regeringskvarteret ligger fortfarande kvar som ett sår mitt i centrum, säger han.
Även Anne Grete Olaussen befann sig inne i centrala staden. Hon hade egentligen semester, men hade varit inne på sitt kontor för att fixa något och gick in i en butik för att titta på ett täcke på vägen hem när hon hörde den våldsamma smällen.
– Fönstret blev full av små vita pappersbitar. Vi trodde det var en av bankerna som drabbats och tog oss ut ur byggnaden så fort som möjligt. När vi kom ut på gatan på andra sidan såg vi att inte ett enda fönster var helt.
Hon gick mot sin lägenhet i centrala Oslo och hamnade på Stortorget.
– Folk sprang fram och tillbaka och skrek att ”det kommer en bomb till”. Jag såg den mörka röken från regeringskvarteret och insåg att jag bara behövde ta mig hem så fort som möjligt.
Anne Grete Olaussen möttes av synen på en gata som var täckt med så många små glasbitar att det såg ut som is, på en annan gata blev hon stoppad av en polis och hon höll på att träffas av en fallande glasruta. Hon minns också dagarna efter.
– Försvaret stod på alla gator med skarpladdade vapen. Jag tänkte att detta är inte Norge. Hade jag inte varit på Steen och Ström hade jag kanske varit på Möllergata, där några dödades. Tiden går
fort och samhället måste komma tillbaka,
men jag tänker inte längre att detta inte kan ske i Norge, säger hon. Natalia Rodriguez var 16 år och på semester i Spanien med familjen, precis på väg
ut genom dörren för att gå till stranden, när hon såg på nätet vad som hade hänt i hemstaden.
– Vi ringde runt till folk och postade på Facebook och skrev att ”om du är ok, skriv här”. Det tog en tid innan jag drog ner till centrum, men jag minns att det var polis överallt.
Hon beskriver det som en läskig känsla när bilderna fladdrade förbi på BBC och CNN.
– Många av dem som blev dödade på Utöya var i min ålder då. Jag kände ingen personligen, men flera av mina vänner gjorde det. Det är fortfarande lite svårt att prata om det, jag blir väldigt ledsen, säger hon. Hege Fjaera var hemma hos föräldrarna i Haugesund och satt ensam och tittade på tv när de första nyhetsinslagen om Oslobomben kom. Det hon kommer ihåg allra starkast är chocken och förvirringen kring vad som höll på att hända och hur omfattande det var.
– Jag minns hur du såg dödstalen steg uppåt på nyheterna. Min lillebror kände flera som var på Utöya. Jag fick en liten chock när jag insåg att det var tio år sedan, det känns fortfarande väldigt nära. Jag hade ingen nära relation till någon som var där, jag kan bara föreställa mig hur det känns för de berörda, säger hon.
Läs mer
på sidan 19 samt sidorna 34–41
Anne Grete Olaussen:
”
Folk sprang fram och tillbaka och skrek att ’det kommer en bomb till’. Jag såg den mörka röken från regeringskvarteret och insåg att jag bara behövde ta mig hem så fort som möjligt.