Miriam Einangshaug

Miriam Einangshaugs föräldrar blev helt avgörande för att hon klarade av skolan efter Utöya. Hon kände att hon inte fick det stöd hon behövde från vården och därför körde föräldrarna henne till skolan varje dag och väntade på skolgården tills hon slutade, då körde de henne hem igen. Så höll de på i flera månader. Politiken hamnade på hyllan.

– Jag behövde bara fokusera på att gå i skolan och reducera aktivitetsnivåerna. Jag blev kvar i skolan lite längre och det tog mig lite längre att slutföra saker.

Nu är hon 26 år och har flyttat till Oslo och är tillbaka inom politiken. Men

Hon tänker inte

så mycket på Breivik som person, även om han representerar det värsta i hennes liv.

– Viktigast i år är att komma ihåg händelsen och hur brutal den var. Barn sprang från kulor och barn dödades. Och en arbetsplats får livet ställt på huvudet.

I dag mår hon bra och ler med hela ansiktet när hon berättar att hon står som tredjenamn på Miljöpartiet De Grönnes lista till Stortingsvalet i höst. Men hon lyfter de överlevare som det inte går lika bra för.

– De som inte är ute i media eller har blivit toppolitiker, det är ju dem det är flest av. Helt vanligt folk med helt vanliga liv som har ett extremt ovanligt och väldigt tungt bagage, säger hon.

Den 22 juli

2011 är hon, precis som Jorid, en av de 47 personer som gömmer sig i Skolestuan mitt på ön. Hon står och pratar i telefon med sin mamma om våfflor, 16-åringen har ätit för många, när hon hör att någon började smälla kinapuffar.

– Jag blir helt rasande. Vem är det som, av alla dagar, fyrar av det här skämtet? Alla vet ju att folk är rädda!

Men sen kommer någon till tältlägret där Miriam befinner sig och ropar att en polisman skjuter på folk. Hon springer genom skogen och väl inne i byggnaden kommer det skott.

– Det låter som det ena kommer rätt över huvudet på mig. Då tänker jag att ”nu dör jag”. Det kommer nog längre ifrån, men ljudet av en träff är så våldsam. Alla gömmer sig igen, men jag svimmar.

Vänner drar in henne i ett sovrum och lägger henne under ett fönster. Genom en öppen glipa i fönstret hör de skott, springande fötter och skrik. Det är så många ungdomar i rummet att blir svårt att andas. Telefoner ringer hela tiden, av rädsla för att bli upptäckta tvingas de stänga av dem.

– Innan jag stänger av telefonen skickar jag ett meddelande till mamma och pappa och skriver att jag älskar dem.

När polisen väl evakuerar dem får Miriam springa med händerna över huvudet till kajen för att polisen tror att de har hittat en bomb. Hon ser lik och svårt skadade ungdomar.

– När vi reser över ser vi ön, lämnade skor och att det är en brottsplats. Vi vet fortfarande inte vad som hänt, men jag förstår att det är allvar. Några timmar tidigare var mitt största problem att jag hade ätit för många våfflor. Det är ganska långt därifrån till att se döda människor.