Tio år sedan terrorattentaten i Norge

– Jag har själv blivit 26, och de skulle varit 28 eller 24. Saknaden har ändrat sig lite – vi kommer aldrig få lov att känna dem i dag. Det gör egentligen ondare och ondare varje år, för då förstår jag hur mycket av livet jag kommer få leva utan dem, säger Astrid.

Även om hon ser att ledare för ungdomspartierna längre till höger på den politiska skalan nu börjar prata det som hände 22 juli, så har hon inte sett tillräckligt av den diskussionen sedan attentaten.

– Jag upplever att det har varit ganska stilla i tio år.

Det är ett samtal hon anser att alla partier behöver diskutera i Norge:

– Hur ska vi hantera högerextremismen, som vi i dag vet är bättre organiserad än den var den 22 juli och som vi vet rekryterar unga människor?

Astrid hade våffeltjänst

den 22 juli och är en av alla de ungdomar som springer bort mot Kjaerlighetsstien för att rädda sig undan gärningsmannen. Med hjälp av en levande kedja som några av de äldre Auf:arna skapar tar hon sig tillsammans med flera andra ner för de branta skifferklipporna som sluttar ner mot fjorden och försöker gömma sig mot bergsväggen.

Breivik kommer till just den platsen två gånger. Han skjuter tio personer på stigen ovanför och flera därtill nere på klippan. Astrid undgår precis kulorna, men hennes närmaste vän och flera av dem som sitter bredvid henne mister livet.

Från sin plats kunde hon se flera av de båtar som gett sig ut på fjorden från campingen på andra sidan för att försöka rädda de ungdomar som börjat simma mot fastlandet.

– Jag var säker på att det var krig, så jag vågar inte ta kontakt med någon av båtarna som körde runt, säger hon.

För mig har det varit viktigt att fortsätta i politiken. Det har känts som en fråga om liv och död att fortsätta kämpa för dem vi förlorade. Det hjälpte mig.

När ungdomspartiets ordföranden

dagen efter massakern sade att AUF skulle ta tillbaka Utöya, kände Astrid att det var det enda rätta.

– För mig har det varit viktigt att fortsätta i politiken. Det har känts som en fråga om liv och död att fortsätta kämpa för dem vi förlorade. Det hjälpte mig.

Björn och Aase Margrethe Juvets minnen från den 22 juli börjar blekna, men känslorna finns fortfarande kvar. Som en del av sin bearbetning av attacken har de skrivit en bok tillsammans.

Bild: Annelie Moran I dag är Astrid Willa Eide Hoem är 26 år och ordförande i AUF. ”Kvällen den 22 juli trodde jag att det var slut”, säger hon vid minnet av massakern.