May Olsson
Sjuksköterskan May Olsson, Röd, Forshälla, har avlidit efter en tids sjukdom i en ålder av 75 år. Närmast anhöriga är dottern Lisa med familj, samt bröderna Kjell och Sören med familjer.
Vår idol och kära vän har gått ur tiden, men kommer aldrig att försvinna ur våra minnen.
May var född och växte upp i järnvägsknuten Hallsberg. Bra nära de många spåren där fadern fick sin utkomst. Duktig i skolan som få hamnade hon på universiteten i Uppsala och Göteborg och krönte sin karriär som handlingskraftig sjuksköterska med ett aktivt fackligt engagemang på Uddevalla sjukhus.
Att det blev Uddevalla berodde på ett sommarjobb på Smögen i ungdomen där hon träffade hängivne bohusläningen Leif Olsson, grafiker och sedermera tryckare av denna tidning.
När vi flyttade till Rödskullen och blev grannar med May och Leif på kullen på Röd i Forshälla, fick vi nära och kära vänner på köpet. Medan Leif stod för handskicklighet och boklig lärdom, som den grafiker han var, stod May för känsla, inte minst för natur och allt som lever, praktisk livsvisdom och ett politiskt engagemang. Hade inte krånglande rygg och ben lagt hinder i vägen hade nog teaterkarriären på Studio 32 blivit längre.
För kraftfull och talför var hon, vår idol, som när den äldre av hennes båda döttrar drabbades av cancer men ändå skulle tvingas ut på arbetsmarknaden och söka jobb. Då tog May i så det visslade om öronen på sjukförsäkringsministern i den borgerliga regeringen. Och som hon gladde sig över att en annan kraftfull kvinna, Nooshi Dadgostar, V:s partiledare, stod upp för ett politiskt löfte trots att det ledde till regeringskris.
Dottern Annas död i cancer blev plågsam även för May och Leif liksom för lillasystern Lisa. Anna var, såvitt vi hann uppfatta, en utomordentlig kombination av May och Leif. I Anna hade May en kompis att dela politiskt och kulturellt engagemang med.
Det känns så sorgligt att behöva konstatera att nu finns varken Anna, Leif eller May längre, här på Rödskullen. Vi vill uttrycka vårt deltagande med Lisa, Kjell och Sören och deras familjer.
Till sist, fina ord från en gemensam vän om Mays bortgång: ”Sorgesamt. Där stannade ett stort, rött, varmt hjärta.”