”Jag och dojorna har ingen djupare relation”
”De har bara följt mig en liten bit på min långa resa. De ser lika vilsna och ensamma ut som jag känner mig”, skriver Ulf Michal i en reflektion från sjuksängen.
Vaknar 04.30 och är medveten om alltings jävlighet. Jag har drabbats av en stroke. Det ligger tre andra herrar i det rum som jag inhysts till att vårdas i. Förstår inte riktigt tanken med att låta mig ligga på en sal med andra män som vaknar på natten med dödsångest, kvidningar och gutturala läten som om de ögonblickligen kommer att dö?
Eftersom mitt närminne är tämligen trasigt hinner jag fundera på om det kan förhålla sig så att även jag själv tillhör den kategorin. Slår ifrån mig tanken snabbt.
Klockan är 04:50.
Jag stiger upp ur den hårda sjukhussängen, tar på mig brallorna och går ut i korridoren. Möter en av vårdpersonalen. En man i närmare trettioårsåldern med vältränade underarmar, piercingar i ansiktet och välansats skägg.
– God morgon! Uppe med tuppen? Du vet att du inte kan knalla omkring här hur som helst? Det ligger patienter i korridoren och sover.
Han tilltalar mig med en ton som jag vore ett störningsmoment, som om jag plötsligt stört hans nattrutiner. Men det jag framför allt noterar i hans samtalston är hur han betraktar mig som person. Jag är ”en-till-gammal-förvirrad-patient” .
Jag tänker först
att jag skall bemöta hans attityd med något uppläxande och smart svar men ångar mig. Känner att det inte är värt energin att uppfostra nattpersonalen och att jag inte kommer vara något annat i hans ögon hur jag än formulerar mig. Jag spelar med och intar rollen han vill att jag ska spela.
– Nej då. Jag hade bara lite svårt att ligga kvar i sängen. Ska absolut inte störa någon.
– Bra!
Ser att han är nöjd med att jag lagt mig i underläge. Jag glider förbi honom med hukat huvud.
Den här dagen skall jag bara stå ut med. Mitt minne sviker mig Vad gör jag ens här? Vem är det som tror att jag skall bli friskare av att ligga på den här avdelningen? Jag behöver bara en kram, några vänliga ord och en kopp kaffe.
06:36: Tittar på
” Mitt minne sviker mig Vad gör jag ens här? Vem är det som tror att jag skall bli friskare av att ligga på den här avdelningen? Jag behöver bara en kram, några vänliga ord och en kopp kaffe.
de där skorna som står nedanför sängkanten. Jag vet att de är mina. Att mina fötter vanligtvis brukar fylla dem med mening. Konstaterar att de ser välanvända ut. Säker gått med mig en sommar eller två. Men jag och dojorna har ingen djupare relation. De har bara följt mig en liten bit på min långa resa. De ser lika vilsna och ensamma ut som jag känner mig. Jag ska snart bekanta mig med dem. Försöka bli ett med dem och låta dem följa med en bit på min långa väg tillbaka.
Förlåt skor, jag har glömt hur vår relation ser ut, men är glad att ni stod där troget och väntade på mig.