Linnea Hylén:

Minnesdagar likt denna vittnar därför om betydelsen av att minnas det som har varit och varför vi måste arbeta vidare för en bättre morgondag.

Tjugo år har gått sedan 11 september-attackerna mot World Trade Center och Pentagon. En tid som på djupet har präglats av de nämnda terrorattackerna och dess efterdyningar. Krig, konflikter och islamistiska terrorhot. Mycket av det som hänt i världen de senaste tjugo åren har sina rötter i terrorattackerna.

Konsekvenserna av 11 september-attackerna är än idag högst påtagliga i både USA och världen. I dagarna kom nyheten att New York-polisen med hjälp av Dna-teknik lyckats identifiera två dödsoffer (The Guardian 8/9). Arbetet med att hantera spillrorna av det som en gång varit, fortsätter – tjugo år senare. 1 106 av totalt 2753 dödsoffer är ännu inte identifierade. Ett obegripligt mörker av osäkerhet och förtvivlan.

Det må vara en uttjatad utsaga, men det finns onekligen en tid före och efter 11 september. Nästintill på årsdagen är Irak- och Afghanistaninterventionerna nu helt avslutade från amerikansk sida. Trots det är 2020-talet fortfarande präglat av de islamistiska terrorhoten, inte minst från Daesh. Men världen har också förändrats mycket sedan början av 2000-talet. Vår samtid är ironiskt nog mycket lik tiden före 11 september. Stormaktskonflikter, teknologisk kapplöpning och kalla krigsvibbar har återigen seglat upp på den politiska dagordningen. Terrorhot är numera, tyvärr, en konstant att räkna med, ett skäl till att stormaktspolitiken har blivit viktigare nu än den varit under de senaste tjugo åren.

För att parafrasera Carl Bildt är 2020-talet en ”oredans tid”. Det kan konstateras att 11 september-attackerna utgör en avgörande pusselbit i det säkerhetspolitiskt komplexa pusslet vi kallar vårt samhälle. År 2021 är varken 2001 eller 1981, men likheter går att finna i vad som skedde dessa årtal.

Om det kalla kriget var en bipolär konflikt mellan två stormakter var 2000-talet en kamp mellan stater och icke-statliga terrorfraktioner. Under Reaganåren fanns exempelvis en tydlig fiende – hotet från Sovjetunionen. Under Bush fanns den andra fienden – den islamistiska terrorismen från Al-qaida. Under Biden ser vi att hoten och riskerna kommer från alla håll och kanter. Det innefattar allt från auktoritära stater som Ryssland och Kina till terrorhoten från Daesh och talibanerna. Det finns inte bara en fiende till samhället som vi känner det, utan flera.

”

Den säkerhetspolitiska spelplanen är omkullkastad.

Den säkerhetspolitiska spelplanen är omkullkastad, samtidigt som allt är en produkt av svunna tider. 2020-talets hot, sårbarheter och risker är en häxbrygd som är utomordentligt svår att svälja. Tack och lov står vi inte blottade inför hoten. Tvärtom har vi på gott och ont de historiska erfarenheterna med i bagaget när vi avkodar verkligheten.

Historien är ett tveeggat svärd som inte går att använda likt en felfri GPS utan snarare som en skakig men pålitlig kompass. Det finns inget facit att finna i historien, men en riktning med hjälp av historien är ibland allt som krävs för att ta sig framåt.

Minnesdagar likt denna vittnar därför om betydelsen av att minnas det som har varit och varför vi måste arbeta vidare för en bättre morgondag. Vi kommer aldrig att glömma. Vi kommer heller aldrig att sluta kämpa för det som så många förlorade på denna dag för tjugo år sedan. Vi minns inte enbart för att sörja, utan för att förändra.