Klasskamp, Abba och nostalgi samsas på Manics nya album
Manic Street Preachers
”The Ultra livid lament’ ”
(Columbia/sony) ***
Det är knappast någon hemlighet att alla brittiska popfarbröder har en liten
Eurovision-diva inombords. Innanför varje attitydstinn indie-parkas finns ett hjärta marinerat i friterad mat, fotboll och lager men som också bultar hårt och envist efter att få vara Björn eller Benny. Om så bara för en liten stund. Det räcker ju att titta på Tom Jones som liksom Manic Street Preachers kommer från Wales. Gruvdistrikts-macho
och schlagerfjolla i en och samma bullriga person.
Att socialisterna och revolutionsromantikerna i Manic Street Preachers älskar hyperkommersiella Abba
är absolut ingen nyhet. Det räcker att lyssna sig bakåt genom albumkatalogen.
Nu steppar man upp ytterligare ett pinnhål. Abba-pianot finns där redan i andra låten, ”Orwellian”, och när Brooklyn-sångerskan Julia Cummings i rollen som Agnetha/ Frida kliver in i handlingen i ”The secret he had missed” kan man riktigt se hur James Dean Bradfield försöker sätta stegen när han sjunger i hoppreps-mikrofonen framför pojkrumsspegeln.
Jag gillar den där sidan av brittisk popmusik. Vi pratar ofta om den störiga och rentav destruktiva och ibland farliga ”lad-kulturen” men mer sällan om att det androgyna och det extravaganta har en stor och viktig plats. Att det grabbiga och glittriga ganska ofta kan gå hand i hand. Jag uppskattar det.
Manic Street Preachers hade definitivt kunnat tävla i schlager med ”The secret he had missed”, men man har fler saker på att göra-listan för den här skivan. Inte minst fortsätter man skruva på sig i olika försök att hantera sin självbild. Om man som arga, unga och romantiska pojkar döper sitt band till
Manic Street Preachers signalerar
man något naivt men vitalt. Om man som medelålders män spelar i samma band är risken stor att man i stället blir den där galne gubben
med ”världen går under idag-plakat” utanför Sainsbury’s. Manics har med tiden därför blivit mer och mer intresserade av gråskalor och villiga att formulera sig kring kompromisser och sådant som förenar snarare än att gå i konflikt. Det kommer kanske med åldern. Eller så är man bara rockmusikens svar på de nya Socialdemokraterna.
Men för att återgå till den brittiska popkultur som Manics varit en betydande del av sedan snart trettio år är klassperspektivet ändå ständigt
närvarande. Kampen är inte över och
mantrat ”If you tolerate this your children will be next” är med tanke på hur den politiska utvecklingen ser ut mer aktuellt än när det skrevs.
2021 sträcker Manics på sig och konstaterar stoiskt: “Don’t let the
boys from Eton suggest that we are
beaten”.
Men i bekvämt svängiga ”Complicated
illusions” sjunger å andra sidan Bradfield ”I defend the middle
ground, Every battle I’ve ever fought, has either been lost or bought.”
I inledande ”Still snowing in Sapporo” tillåter sig Manics att vara öppet nostalgiska när de minns sitt
eget 1993 och styrkan som fanns i bandet som fortfarande var en kvartett. I avslutande ”Afterending” är man precis lagom och alldeles älskvärt pompösa.
Nej, Manic Street Preachers brinner inte lika intensivt som man gjorde för tjugo år sedan. Men om man bortser från några plågsamma, symfonirock-aktiga utsvävningar mår trion alldeles utmärkt med sin trivselvikt.