”Ur förtärande eld”
Översättning: Christina Mansicka (Forum)
Alla som läst succédebuten ”Kvinnan på tåget” från 2015 vet att Paula Hawkins kan det där med psykologisk spänning och dra-bort-mattan-vändningar. Den efterföljande kriminalromanen ”I djupt vatten” hade dock inte alls samma nerv och flöt förbi utan att göra något större avtryck. Nu är Hawkins tillbaka och har bytt flod mot kanal. En ung man hittas mördad på sin husbåt i London och vi följer ett antal misstänkta individer som har funnits i hans närhet. Framför allt är det tre kvinnor som står i fokus: en ung kvinna som nyss besökt honom på båten, en nyfiken granntant och mannens moster. Alla tre bär på tungt bagage med svåra sorger och besvikelser, men frågan är om och i så fall vem som skulle kunna mörda – och varför?
Hawkins skiftar perspektiv och släpper snyggt ledtrådar och villospår längs med vägen. Det dyker också upp en annan person, den äldre damen Irene, som får en underhållande roll som privatdetektiv och sanningssägare. (Tillmälen när hon stöter på en så kallad bokvandal: ”bokryggsknäckare, hundöronvikare och marginalklottrare”.) Precis som i debuten lyckas författaren fånga det trasiga i människorna; någon flyr djupt in i alkoholdimman, en annan hanterar sin ilska med våld och alla söker efter en väg ut ur sin ångest. När man anar ett svar rycker Hawkins bort mattan – hon gillar verkligen det – och en ny sanning uppenbaras. Det får inte samma effekt som i ”Kvinnan på tåget”, men att aldrig vara på säker mark i en thriller är ingen dålig sak.