Lars Bäckström: Själ och hjärta behöver komma tillbaka till politiken

Artisten Lars Winnerbäck sjunger, ”Jag tror att själ och hjärta är på väg tillbaka”. Har han rätt? 2021 blir kanske det år som sätter den bortre parentesen för det som då kan kallas ”den 30 åriga krisen”. I början av 90-talet bröt bank- och finanskrisen ut. Sveriges kanske värsta ekonomiska kris. Händelser i omvärlden bidrog. Men de stora orsakerna var beslut i den svenska riksdagen. Slopad valutareglering och frihet för bankerna ledde till fastighetsspekulation. Skattereformen gjorde det plötsligt dyrare att låna.

Det var tre borgerliga partier och Socialdemokraterna som drev igenom de besluten. De ville nog väl, men det blev helt fel och tvärstopp i ekonomin. Underskotten skenade.

1991 fick Sverige en moderatledd regering. Att spara och amortera skulder blev det viktigaste målet för regeringen.

S i opposition förslog ökade utgifter för fler jobb. Jag var då riksdagsledamot för V. Vi förslog högre skatt och minskade utgifter. Finansministern som då var Ann Wibble (FP/L), sa att det var roligt att det var något parti i riksdagen som i alla fall kunde räkna. Hon syftade då på Vänsterpartiet . Vissa menade att det var bevis på högervridning i V.

1994 kom S tillbaka. Göran Persson blev finansminister sedan också statsminister. En av de anställda var Magdalena Andersson. Då gällde Perssons ord, ”Den som är satt i skuld är inte fri.” 1994 var V med om att ta fram program för att sanera finanserna, högre skatt och mindre bidrag. Centerns bidrag var att få igenom sänkt a-kassa och sänk matmoms. Nettot av det blev ringa.

Det var rätt

att sanera Sveriges finanser. Men tredje bakelsen är inte lika god som den första. Sedan smakar det lätt surt. Redan 2000 hade Sverige nått EMU reglerna om högst 60 procent i bruttoskuld. Men regeringen fortsatte sparpolitiken. Meningen med politik måste vara något annan än att hålla utgiftstak och amortera statskuld. Alliansregeringen från 2006, tyckte att det också kunde vara att sänka skatter och låta bli att spara i en finanskris. Det var kanske därför de blev omvalda 2010.

2014 kom S tillbaka. Då blev det budgetbalans igen. V fick igenom några mindre reformer, men huvudstråket var håll budget och amortera mera. Bara för några år sedan blev det stor oro i regeringen när M, KD, tillsammans med V och SD drev igenom några extra miljarder till kommunerna. Då menade finansministern att det bröt mot budgetregler och riskerade den finansiella stabiliteten.

Detta tänkande har också spridit sig till kommuner och myndigheter. En vän sa upp sig i förtid som kommunchef. Hans motivering var: Jag är så trött på att det enda målet är att hålla budget.

I höst lägger regeringen om kursen. Nu tycks det vara kvinnan med guldbyxor som gäller. Denna höst säger finansministern att det finns 74 miljarder nya miljarder att satsa i budgeten. Konjunkturinstitutet hävdar högst 40 miljarder. Ekonomistyrningsverkets säger 0 kr.

Kritiker säger valfläsk. Kanske kan det vara så att finansministern är trött på att bara vara ”Spara”. Roligare att vara ”Slösa”? Om Sverige tidigare ”slösat” mer kanske äldrevården varit i bättre skick när pandemin och Covid bröt ut. Kanske kan denna budget öppna för ett ”efterkris” tänkande i alla partier.

Kanske kan det också smitta av sig också på den lokala politiken. I bästa fall kan vi i valet 2022, möta partier som har tankar om vad de vill uppnå i Uddevalla, Munkedal, Orust, ja i alla Bohusläns kommuner till 2030. Då kan det också bli lättare att rösta. Vi kan bara hoppas på lite mer av själ, hjärta och hjärna, med visioner från partierna.