Frida och Nicolas fann varandra i Kongo
Det började med ett möte på en strand i Kongo. Frida blev nyfiken på mannen som saknade ben och släpade sig fram med hjälp av armarna. Det slutade med att de gifte sig och flyttade till Uddevalla.
Som en bok. Så kan historien om hur Frida och Nicolas Toto, bosatta i Uddevalla, träffades på en strand i Kongo beskrivas. Nu har de stora gemensamma drömmar om ett hjälpcenter för barn, och ja – deras historia har blivit en bok.
– Tänk om jag hade haft min familj eller ett hem, då hade vi kanske aldrig träffats, säger Nicolas.
När Bohusläningen kommer in på Frida och Nicolas Totos gård i Uddevalla står dörren till groventrén öppen. Det är full fart i huset trots att två av tre barn är på förskolan. Fridas föräldrar hjälper till att byta ut en tvättmaskin, Frida förbereder sig inför jobbet och Nicolas leker med ettåringen Benjamin.
Här i Uddevalla har de inte bott så mycket längre än två år. De flyttade hit från Tjörn där de tillfälligt bodde i ett attefallshus hos Fridas föräldrar. Planen var att få tag i en hyreslägenhet, men när ett till barn var på väg fick de bråttom och det blev en villa i stället.
Om vi backar bandet några år så har varken Frida eller Nicolas någon koppling till just Uddevalla. De möttes nämligen på en öde strand i Kongo för åtta år sedan.
– När jag träffade Nicolas kändes det bara så rätt, säger Frida.
Frida växte upp i Mölnlycke, studerade till sjuksköterska i Sundsvall och har bott och jobbat i England i två år. Men år 2013 packade hon sina väskor och åkte på en resa till Kongo.
Frida älskar äventyr, men kanske inte de ”vanliga” äventyren som många andra är ute efter.
– Jag var inte intresserad av att bestiga berg och se vacker natur utan ville träffa lokalbefolkningen och göra mer sådant. Jag ville ha det lite mer ruffiga och skitiga, berättar hon.
Det var suget efter äventyr som skulle få henne att göra denna livsavgörande resa till
Kongo. Det var ju där, en söndag i augusti år 2013 på en öde strand i Kongo, som hon skulle träffa sin livskamrat.
Nicolas levde ett helt annat liv medan Frida studerade och arbetade i både Sverige och England. Han föddes i Demokratiska republiken Kongo där han bodde med sin familj. Men redan som barn gick båda föräldrarna bort och det var då Nicolas blev utan hem och utan familj.
– Jag flyttade ut till havet och började jobba som fiskare, berättar han.
Tillsammans med sin kusin sov de på gator eller stränder på nätterna för att på dagarna fiska, sälja fångsten på marknaden eller till och med stjäla för att överleva.
En dag när han och några vänner skulle åka iväg och sälja fisk hände något fruktansvärt.
– Vi tänkte att vi skulle ta tåget till marknaden i en annan stad och det var då jag förlorade mina ben. Jag ramlade från tåget och blev överkörd, berättar Nicolas.
Nicolas fördes till sjukhus och utan en läkare på plats amputerades båda benen – och han klarade sig. När det efter ett och ett halvt år var dags att lämna sjukhuset öppnade en präst sitt hem. Men efter ett par år lämnade han kyrkan och hemmet. Han förväntades nämligen bli munk, men med drömmen om att gifta sig och få barn gick inte det. Då hamnade han återigen på stranden.
Men till skillnad från Nicolas var barn och giftermål inget som Frida någonsin hade tänkt sig. Hon var tillfreds med att leva ensam och gillade självständigheten.
– Jag tänkte att det skulle vara så svårt att matcha mig med någon så min inställning var att jag varken skulle gifta mig eller skaffa barn, säger hon.
Men en dag på hennes resa i Kongo gick hon till en strand för att be. Detta skulle råka vara just den stranden som vid tidpunkten var Nicolas hem.
– Jag såg honom släpa sig fram över stranden med hjälp av armarna och minns att jag blev så nyfiken och kände att ”jag måste bara prata med den här mannen”, säger Frida och fortsätter:
– Då slogs jag av att han var så oerhört positiv, han var full av energi och hade ingen familj och inget hem. Trots det ville han aldrig att jag skulle tycka synd om honom.
Efter mötet på stranden sa Frida att hon skulle återkomma om någon dag.
– Vi blev bästa vänner. Direkt när hon hade tid så kom hon till mig, säger Nicolas.
Trots att Frida och Nicolas från början hade sagt att de bara skulle vara vänner kom de varandra väldigt nära under den tiden.
– När du sa att du älskade mig, då blev det problem, säger Frida och skrattar.
Ett halvår senare skulle Frida åka hem till Sverige igen. De tappade kontakten redan efter en månad då Nicolas telefon blev stulen. Även om de hade levt som flick- och pojkvän kunde de nu inte prata med varandra på flera månader. Det dröjde inte länge innan Frida kände att hon var tvungen att åka tillbaka.
– Jag kunde inte sluta tänka på honom!
I början av 2015 kunde Frida återigen landa i Kongo och Nicolas möta upp henne på flygplatsen. I mars 2015 friade han och Frida blev gravid.
I samband med återföreningen började de leta efter Nicolas dokument. De reste tillbaka till byn där han föddes, fick ett ID och sökte uppehållstillstånd i Sverige. Under tiden öppnade Frida och Nicolas en matbutik och en klädbutik för en ordentlig inkomst i Kongo.
– Nicolas fick avslag på uppehållstillstånd i Sverige och jag fick problem med visum för att få stanna i Kongo. Så jag åkte hem till Sverige och födde vårt äldsta barn Espoir här.
– Då blev det kaos för mig med affärerna, säger Nicolas.
En vän till honom kraschade en dag så illa med motorcykel att han avled av sina skador. Andra invånare i byn började misstänka att Nicolas hade orsakat olyckan vilket ledde till anklagelser om svart magi. Nicolas misshandlades och affärerna plundrades. Han flydde iväg till en ny stad och köpte mark, Frida kom tillbaka med deras nyfödda barn och de började bygga ett hus.
Men efter plundringen av butikerna var de tillbaka på ruta ett, utan en stabil inkomst. Efter ett tag åkte Frida därför hem till Sverige igen för att jobba i nio månader.
– Då en dag i november ringde Frida och skrek ”det har kommit!”, berättar Nicolas med ett stort leende.
Kort därefter kunde Nicolas med uppehållstillstånd komma till Sverige. Han tänker tillbaka på lyckan när de flyttade in i villan i Uddevalla.
– Det var topp, eget hus, egen trädgård, det blir bra tänkte vi, nu kan vi leva ett liv som föräldrar!
Det som saknas nu är ett jobb i Sverige till Nicolas. Under tre år har han varit föräldraledig och gjort olika praktiker, men ännu har det inte lett till ett jobb.
För den gemensamma drömmen är två inkomster och utrymme för att spara ihop till en tomt i Seke
Banza, byn där deras hus står, beläget en dagsresa från huvudstaden Kinshasa i Kongo.
– Vi skulle vilja starta ett utbildningsoch hjälpcenter för fattiga barn där de lär sig olika yrken. Det skulle ge en bättre start i livet med lite pengar så de kan gå i skolan och äta mat, berättar Frida.
– Jag vill bara se folk glada och mätta, och med någonstans att sova, säger Nicolas.
Deras fantastiska historia har nu även blivit en bok.
– Det är ju otroligt speciellt och utlämnande med alla detaljer men samtidigt väldigt roligt och vi hoppas att den kan inspirera andra, säger Frida.
Boken av författaren Emelie Rönnerfors blev klar i våras. Hon hörde talas om Frida och Nicolas berättelse och frågade om de ville dela med sig av den.
Frida och Nicolas tänker tillbaka på sin historia med fascination.
– Det är otroligt hur vi träffades, det låter inte sant men det är det. Tänk om jag hade haft min familj eller ett hem, då hade vi kanske aldrig träffats, säger Nicolas.
– Jag tror vi har samma hjärta, det har varit en lång resa med många hinder för att komma hit vi är i dag, säger Frida.
” Han ramlade från tåget, blev överkörd och fick båda benen amputerade