Nya godbitar att upptäcka i Paris
Många längtar efter att möta våren i den franska huvudstaden igen. Och metropolen har inte stått stilla, trots alla nedstängningar. Här är en bunt nya godbitar att besöka under nästa Parisresa.
Trots att den är rostig och bucklig pryder 1950-talspickupen sin plats på utställningsgolvet i Paris nya, stora kulturattraktion som öppnade i höstas, konstmuseet Bourse de Commerce – Pinault Collection. Det är en av flera fina nyheter i storstaden.
Den buckliga pickupen, ”Unbaled truck”, är den amerikanske konstnären Charles Rays verk, ett äkta fordon som pressats till en fyrkantig klump på en bilskrot, varefter konstnären bankat ut varenda del igen.
Ännu fler blickar dras till hans stålskulptur av en liten pojke som leker med sin bil på golvet, ”The new beetle”, som ser ut som om den vore huggen i marmor.
Charles Ray är en av de största kontemporära konstnärerna i dag och detta är bara halva utställningen – resten visas på Centre Pompidou, världens bästa museum för modern konst. Där kan man bland annat se flera av hans självporträtt, det kända verket ”Portrait of the Artist’s mother”, och ”Family romance” där alla i en naken familj gjorts exakt lika stora oavsett ålder, men med korrekta kroppsproportioner.
I mitten av maj öppnade Centre Pompidou också ”Nouvelle Objectivité /August Sander”, en utställning om tyskt 1920-tal. Det är en lärorik inblick i Weimarrepublikens konst, foto och design – helt rätt nu när vårt 20-tal ibland påminner otäckt mycket om det för 100 år sedan.
På gångavstånd från Bourse de Commerce ligger lyxvaruhuset La Samaritaine, som invigdes 1869 och som var stängt i hela 16 år till 2021, då det återöppnade.
– Bonjour madame, bonjour monsieur, säger de två lätt bugande, kostymklädda dörrvakterna när vi kliver in i den utsökt renoverade byggnaden.
De lyxiga kläderna, champagnen och väskorna har placerats luftigt – ingen ”fyndträngsel” på klädhängarna här inte.
Det är så fint att de flesta tycks ha kommit bara för att titta. Vägg i vägg breder dessutom varuhuslyxen ut sig i ett nytt stort glashus, en avancerad om- och tillbyggnad.
Vi flanerar därifrån genom Tuilerieträdgården med sin grönska och sina dammiga grusgångar till torget Place de la Concorde. Här stod giljotinen under franska revolutionen och det då nya palatset på torgets nordsida var ett av revolutionärernas första mål, då det fungerade som vapenlager. Senare togs det över av marinministeriet, som flyttade ur de makalöst guldglittriga lokalerna med sina stora ljuskronor och ovärderliga tapeter på väggarna år 2015.
För ett år sedan öppnade Hôtel de la Marine på platsen, som museum, där husets och Frankrikes historia skildras genom två olika promenader med nya ljudberättelser i varje rum. Det kompletteras med interaktiva skärmar och 3D-projektioner om revolutionshistoria ur olika perspektiv.
Paris har många stiftelsedrivna konsthallar. Nyast är Fondation Pernod Ricard i bottenvåningen på spritjättens huvudkontor vid järnvägsstationen Saint-lazaire. Långt mer etablerade är Palais Galliera, Paris stads modemuseum nära floden Seine, och konstmuseet Palais de Tokyo.
Palais Galliera öppnade efter en stor ombyggnad 2016, stängde när pandemin slog till, och återöppnade för ett år sedan – nu med en ny historisk utställning i källaren. Här får vi följa det franska modet från 1600-talet till i dag. Vi slås av hur idéer återanvänts genom historien, hur modernt 1920-talsmodet känns och hur ofta dammodet mest tycks ha gått ut på att klä kvinnor i opraktiska kläder.
"De lyxiga kläderna, champagnen och väskorna har placerats luftigt – ingen ”fyndträngsel” på klädhängarna här inte.
Fram till den 10 juli är museets stora attraktion hyllningen till modelegenden Alber Elbaz. Han var kreativ chef för modehuset Lanvin 2001–2015 och därefter verksam hos bland annat Guy Laroche och Yves Saint Laurent innan han gick bort 2021, 59 år gammal. Här sprudlar kreativitet på gränsen till galenskap. Fast mest fascinerar hans barnteckningar – färgsprakande kvinnomode ritat med filtpenna.
Från Palais Galliera är det inte långt till Eiffeltornet, som sedan några år av säkerhetsskäl är instängt bakom höga staket. Vid andra änden av parken Champ de Mars, Marsfältet, har den stora utställningshallen Grand Palais fått en tillfällig hemvist (Grand Palais Éphémère), medan originalet från sent 1800-tal renoveras i flera år.
Där är det stor kockfestival, enbart för inbjudna, så vi kommer inte in. Men vad gör väl det – vi går och äter ostron. Det blir inte tråkigare än så i metropolen Paris.