De gör teater om mytomspunna Korpelarörelsen

En stor föreställning på fem olika språk skildrar den mytomspunna Korpelarörelsen i Norrbotten. ”Poetissan från Aareavaara – paradisets barn” berättar om den sekt som har märkt flera generationer.

Inte många känner till Korpelarörelsen, som tog form i Tornedalen och Malmfälten under 1900-talets början. Den växte fram ur laestadianismen och bejakade allt det som den tidigare religiösa rörelsen förbjöd – sång, dryck, dans och erotik. Slutligen urartade den i en orgiastisk sekt, berättar regissören och initiativtagaren Carina Henriksson. Hon har länge velat berätta om händelserna.

– Föreställningen handlar om en del av vår historia som vi har dolt och inte pratat om och det är dags att lyfta upp den i ljuset. Jag har velat göra det här i 15 år men nu är tiden mogen. Det är jätteviktigt att vi själva berättar, säger hon.

Med dans och sång tar en 50 personer stor ensemble plats på scenen. Tre kvinnor är berättare, en som talar, en som dansar och en som sjunger. Den sjungande rollen som ”poetissan” görs av Carina Henriksson själv.

– Hon kan vara någon som förstår rörelsen. Men hon är också en symbol för alla som vill berätta de historier man inte får berätta.

Toivo Korpela som har gett namn åt rörelsen var en väckelsepredikant från Finland som blev omåttligt populär i Sverige. Men när han återvände hem 1935 klev flera informella ledare fram och rörelsen spårade ur, enligt Carina Henriksson.

Föreställningen gestaltar hur folk blev indragna och hur deltagarna i sekten väntade på att bli hämtade i en himmelsk silverark.

– De som stod och väntade på arken som aldrig landade hade inte sått sina grödor, för de skulle ju ändå resa upp till himlen. De kom tillbaka till ingenting, och det var fruktansvärt för dem. Det nedärvda traumat har följt med i generationer, säger Carina Henriksson, som berättar att utanförskap och social misär drabbade många.

Sigurd Siikavaara var en av de nya informella ledarna som gjorde rörelsen allt mer utsvävande. Man hittade stöd i Bibeln för att nakenhet var naturligt och huvudsakramentet i rörelsen blev den sexuella akten – nattvarden omtolkades till att betyda samlag. Det pågick orgier, och många av de som deltagit i Korpelarörelsens möten blev i efterhand dömda, bland annat för otukt med barn.

Samtidigt fanns en positiv aspekt för en del av kvinnorna, enligt Carina Henriksson.

– Det här blev också en del av den kvinnliga frigörelsen. I laestadianismen får man inte ens njuta av samlaget med sin make, och nu sades det att vi alla gick nakna i Edens lustgård, säger hon.

Librettot är skrivet av författaren Bengt Pohjanen och Carina Henriksson. Pohjanen har i flera böcker, bland annat ”Dagning; röd!”, skildrat Korpelarörelsen. I föreställningen gestaltas flera av riterna med dans och sång. Den framförs också på fem språk, svenska samt minoritetsspråken meänkieli, finska, nordsamiska, lulesamiska och inslag av teckenspråk.

– Vi har de rötterna och ville gärna bygga en scenkonstproduktion som är förankrad i regionen och berätta vår historia med alla språk på scen, säger Carina Henriksson.

Hennes mormor var laestadian och hon upplevde den religiösa extasen när vuxna människor grät. Men sedan urartade det och hon

minns hur ämnet alltid tystades i barndomen.

– Vi är många som kanske har anat att någon i släkten var med, men om man frågade fick man en spark under bordet och de sade ”det pratar man inte om”.

” Men hon är också en symbol för alla som vill berätta de historier man inte får berätta.

Carina Henriksson ser det som kulturen och konstens uppgift att lyfta även känsliga ämnen. Och hon hoppas kunna inspirera fler att söka svar.

– Allt vi inte pratar om blir ett nedärvt trauma, man får inte svar på frågor och då kan man heller inte analysera och bearbeta.