Fakta: Nina Bondeson
69
Mölndal
Föddes i Stockholm. Utbildade sig under 1970-talet på konstskola i Umeå, sedan i konstvetenskap på Umeå universitet och därefter gick hon på Kungliga konsthögskolan på 1980-talet. Bondeson har även läst fri konst på Göteborgs universitet. Första utställningen gjordes 1989 i Stockholm. Sedan dess har hon ställt ut regelbundet både internationellt och nationellt. Hon har även gjort flera offentliga verk och finns bland annat representerad på Göteborgs konstmuseum och flera andra svenska museer. Ett av hennes verk har även blivit bokomslag till Göteborgspoeten Lina Ekdahls senaste diktsamling ”Du är inte full du är fylld”.
Aktuell: Med utställningen ”Kom in, sa hon – mitt rum är en storms öga” på Göteborgs konsthall som öppnar 20 maj. Titeln på utställningen är detsamma som affischmålningens. Meningen är ett omarbetat citat från Bob Dylans låt ”Blood on the tracks”: ”Come in, she said, I’ll give ya shelter from the storm”.
Om att hitta sitt konstnärliga uttryck: ”Jag arbetade väldigt hårt för att få fram mitt språk som ung. Bildspråket rev och slet i mig. Jag trodde att jag behövde gräva fram något i mig själv, ett slags skapande kärna. Sen insåg jag att det inte handlar så mycket om ens person på det sättet, utan att hitta det i världen utanför. För inte så länge sen grävde man fram Blombosgrottan i Sydafrika med en ockramålning. Redan då pågick bildvisuell kommunikation. Jag insåg att det fanns en delaktighet, som ärvs från tidevarv till tidevarv. Att jag kan upprätta samarbeten med levande och döda, och att tiden i konsten är ett rum – det var den stora befrielsen”. (Blombosgrottan upptäcktes 2018 och innehar världens äldsta målning gjord av homo sapiens. Den uppskattas vara omkring 73 000 år gammal. Det är cirka 30 000 år äldre än de grottmålningar som dittills hade hittats, reds anm). och gör en marknadsvärdering. Och vad kommer det monetära värdet i från? Vad har skapat det värdet som man nu ska plocka ut och som man inte anser att konstnärerna kan leverera? Vad har gjort att platsen i dag har ett pengavärde alls, frågar hon sig.
– Det handlar om i vilken mån samhället förmår hantera omätbara värden. Vi har blivit fullkomligt oförmögna till det. Och så försöker vi hela tiden kvalitetssäkra och reglera med mer effektivitet och mer kontroller, och ju mer vi gör det desto skörare blir det. Det är verkligen kontraproduktivt.
Sedan 20-årsåldern är hon med i Grafik i Väst, som hon tycker är en välfungerande, egenorganiserad konstverksamhet. Det är den typen av rörelse hon anser vara bäst i Göteborgs konstscen.
– Den har fungerat i 30 år och har medfinansiering från Västra Götalandsregionen. Vi slutade söka bidrag, och ens att kalla det för bidrag för det är inte det vi pratar om. Hela samhället är bidragsberoende. Alla måste bidra, undersköterskor, poliser, lärare, bambatanter, städare, konstnärer. Men ingen kan göra det utan pengar. Att konstnärer skulle vara mer bidragsberoende än andra är en föreställning som inte har någon som helst grund i verkligheten.
Att Bolaget Vardagsbilder fortfarande är i livet och kör på i ”full fräs” tror Bondeson beror på deras frihet.
– När Jim och hans kompisar startade bolaget insåg de vikten av att vara oberoende. De lyckades köpa huset som verkstaden är inrymd i. Vid den tidpunkten var det samma sak som med Konstepidemin, det var ingen som var intresserad av det läget då. Att Vardagsbilder inte behövt ingå i förhandlingar med Higab eller någon annan verksamhet är nog en bärande orsak till att de är kvar.
Nina Bondesons kulturpolitiska engagemang har alltid varit starkt även om det var först i 40-årsåldern som hon på riktigt började få grepp om konstvärlden. Hon blev professor i textilkonst på Hdk-valand och arbetade under tre år med att forska om konsthantverk, och för att just den inriktningen skulle få samma erkännande som andra praktiker och inte ingå i det breda begreppet ”design”. Det blev en vunnen kamp, och en bok med kollegan Marie Holmgren ”Tiden som är för handen: om praktisk konsttillverkning” (2007).
– När konstvärlden och konstutbildningarna teoretiserades och akademiserades förstod jag inte vad som hände. Jag ställdes inför frågan varför gör jag konst så som jag gör? och varför gör de konst som de gör?
Med ”de” menar Nina Bondeson det postmoderna och den konceptuella samtidskonsten som slog igenom på 1960-talet.
– Det konceptuella genombrottet tror jag har haft ett mer radikalt inflytande över vår tids syn på konst än vi riktigt förstått än.
Hon är glad över åren som professor även om det var omöjligt att fatta beslut kring forskning och sin konstnärliga praktik simultant. Det tog lång tid innan hon kunde måla igen. Bondeson är fundersam, hon pratar om sitt arbete, men har fått lära sig att artikulera den konstnärliga erfarenheten. Hon beskriver det som att konsten på ett sätt lossnat från föremålet, likt det talade språket lossar från tungan och blir till text.
– Man måste själv tala om för världen vad man gör. Det verbala språket har blivit det största meningsskapande materialet på något vis. Och det är fine. Jag har inget emot att konsten har hela det här spektrumet, från där jag är i mitt hantverksmässiga sätt, till det som är väldigt immateriellt som ”Evig anställning” vid Korsvägen exempelvis.
"Jag älskar vardagen och är inte så äventyrligt lagd. Jag tycker om när det är lugnt.
Konsten är för Nina Bondeson kommunikation. Hon skriver också och använder ofta små rader i sina verk, antingen genom titlarna eller hela meningar som adderar till berättelsen. För henne illustrerar bilden inte orden och orden förklarar heller inte bilden. De samarbetar. Kanske är det så den ”sakrala tonen” uppstår som hon själv menar finns i konstverken.
– Det som uppstår i gestaltningar är ju mening. En mening som bildas utifrån att bilderna finns och utifrån att betraktaren är där och begrundar. Alla människor har sina existentiella frågeställningar om vad allt går ut på, varför vi lever, dör.
Liv och död är Bondesons centrala tema. Hon tror inte att vi kommer att sluta grubbla över den typen av frågor heller. Men just nu behöver hon återgå till att bygga klart installationsverken i konsthallen. Vardagliga föremål får nya själar genom hennes arbete, som diskbänksaltaret eller fåtöljen som hennes familj använt genom åren och som samtidigt blivit målarduk.
– Jag älskar vardagen och är inte så äventyrligt lagd. Jag tycker om när det är lugnt. Hela livet är nog ändå, det är tillräckligt mycket som händer. Vi ser runt om i världen att människor jagas bort från sin vardag, de är tvungna att försöka ta vägen någonstans. Och då är det en ny vardag de måste försöka upprätta. Det är den som räddar oss, vardagens omutlighet. Att komma åt den, och ha tillgång till den, det är mycket större än vad vi tänker på till vardags om just vardagen, säger hon och tillägger:
– En ateljébaserad konstnär är inte så världsfrånvänd som folk kanske tror.
Hon kliar sig på armen som täcks av tatueringar gjorda av dottern. Det har blivit många sedan den allra första för åtta år sedan.
– Det är ett till bildvisuellt äventyr, att på slutet av konstnärslivet bli förvandlad till ett ritblock själv, skrattar Nina Bondeson.