Fakta: David Dencik
47 år
Köpenhamn
Föddes i Stockholm men växte upp i Köpenhamn. Bodde sen i tio år i Stockholm där han gick på scenskola och arbetade på Dramaten. David Dencik jobbar både med Hollywood liksom mindre svenska och danska produktioner. Ofta får han höra att han spelar skurk, men en titt på hans filmografi visar snabbt en mer nyanserad bild. Ett urval av de filmer och tv-serier Dencik synts i är ”Lasermannen”, ”Quick”, Gentlemen & gangsters”, ”Kastanjemannen”, liksom ”A royal affair” och ”Lykke”, samt storfilmer som senaste Bond-rullen ”No time to die” och ”Tinker tailor soldier spy”.
Aktuell: Med andra säsongen av tv-serien ”Kärlek och anarki” samt långfilmen ”Diorama”. I höst startar arbetet med Felix Herngrens serie ”Vuxna människor” efter långfilmsklassikern med samma titel från 1999.
Om att läsa manus: ”Det är ofta plågsamt. Som att läsa ett recept framför att äta kakan, 90 gram havre och hur man ska göra. Det kräver att jag koncentrerar mig mycket så jag läser gärna på förmiddagarna. Det är jobb och inte njutning som att läsa en god bok. Men ibland när det är längre scener och en bra dialog, då får man smaka på punkterna och blomma ut. Då känns det som att det kan bli en rolig scen att spela.”
Tre favoriter just nu:
Tv-serien ”We crashed”: ”Såg den nyss på Apple plus, tyckte mycket om den. Det var högt spelrum”.
Artisten Slowgold: ”Har lyssnat mycket på hennes nya album på sistone. Jag blir så åksjuk och att lyssna på henne och titta ut genom fönstret passade mig bra på vägen hit”.
Tahini: ”Det tycker jag om, det är gott”. merna som Dencik medverkat i återfinns senaste James Bond-rulllen ”No time to die” och den hyllade spionfilmen ”Tinker tailor soldier spy”. För andra är han bekant från ”Quick” och nyliga rysaren ”Kastanjemannen”.
Ofta brukar det sägas att han bara spelar skurkar. Men det är inte sant. Blickar man mot tv-serier som ”Lykke”, ”Gentlemen & gangsters” eller kommande säsong av ”Kärlek & anarki” framträder en mer nyanserad bild. Han gillar intensiva karaktärer där han kan spela ut.
– Jag har förstått att jag gjort avtryck som skurk även om exempelvis Quick verkligen inte var det utan mer en urbuse. Jag har gjort roller med häftiga temperament men ser mig själv som en bred skådespelare.
Att bli skådis var aldrig en uttalad dröm. Från barnsben älskade han att se på film och härma karaktärer, deras beteenden och skeenden. Han ville ”smaka på situationerna” från filmhistorien som Charlie Chaplins sketcher, ”Monty Python” eller 1980-tals klassikerna ”Trading places” och ”Three amigos”.
– Mormor sa att jag nog skulle bli skådespelare minns jag, när jag var 4-5 år. Filmerna inspirerade en lek och matade ens fantasi. Men det gick över 20 år innan det blev något.
David Dencik skulle bli antropolog. Han studerade religionsvetenskap och ville ut på fältarbete: bo några år på en avlägsen plats och undersöka mänskliga relationer. Men han hade för dåliga betyg och lämnade sina akademiska strävanden.
– Jag hade ett annat uttrycksbehov som jag inte kunde få plats med där. Det är svårt att gå på universitet, det kräver mycket och jag förstod inte alla teorier. Och skrivandet, jag hade det inte i mig. Men skådespeleri är lite som en light variant. Att identifiera med en roll och förstå den inifrån. Jag får känna på hur det är att vara massa olika saker, säger han.
Som 24-åring började han att söka in till scenskolor i både Stockholm och Köpenhamn. Han hade varit i kontakt med några amatörteatergrupper och tagit privatlektioner. Men skolorna sa nej, flera gånger. Hans föräldrar och storebror var stöttande men ”aningens bekymrade”. Mest för att Dencik aldrig uttryckt en önskan om skådespelaryrket tidigare, han gick inte ens på teater.
– De ville att jag skulle göra det bra och tyckte jag skulle börja gå på föreställningar för att se vad jag hade att vänta mig. Vi gick inte på så mycket sådant som familj, men vi såg mycket film. Mamma jobbade inom tv och hade ett vhs-bibliotek, det gillade jag.
Till slut kom han också in på scenskolan i Stockholm. 2000 gjordes första rollen i kortfilmen ”Fanny”. Fem år senare syntes han i ”Lasermannen”. Därefter pekade karriären rakt uppåt. Själv förstod Dencik aldrig hur han lyckades.
– Det var ju väldigt smärtsamt att gång på gång komma långt i ansökningsprocessen och sen kickas ut. De tyckte inte att jag var bra nog. På de uppföljande samtalen om varför jag inte kom in sa någon att min rygg var sned, någon annan att jag inte var mogen. De vill gärna säga varför man inte är bra, men inte varför man är det. Så det har jag alltid tänkt på, vad skillnaden var på det jag inte kunde och det jag kan nu, säger han och tillägger:
– Det är så otroligt luddigt. Det är fortfarande svårt för mig att se skillnad på det i mitt arbete och det jag ser på min dotters skola som också är bra i någon pjäs. Sådana tankar har jag ofta. Det är jättesvårt att mäta en inre kvalitet och ha en barometer på det.
Ändå har skådespelaren David Dencik nu genom sin hedersdoktor och som ”artist-in-residence” på scenskolan i Göteborg fått kliva över till andra sidan. Där den där barometern ger sig till känna. Innan 2020 hade han inte undervisat inom skådespeleri alls och han har fortfarande ingen metod för hur det ska göras.
– Jag möter eleverna och där händer något slags lärande. Jag pratar om bra skådespeleri, lite om dåligt skådespeleri. Det är mer av en undersökande process där jag ber studenterna att helt fritt visa vad de tycker och tänker. Sedan får man komma upp på golvet som det heter och göra några scener.
Vad ger det dig att vara med studenterna?
– Det är en helt annan sida av min yrkesroll som måste kliva fram, jag måste sätta ord på hur jag tänker så jag möter mig själv väldigt mycket och lär mig minst lika mycket som eleverna om inte mer. Fast det är rätt marigt, det hade jag tyckt om att vara förskollärare också. Att vara ensam med några elever som väntar på att man ska säga något klokt. Men det är en strålande känsla när man ser att någon får grepp och växer i rummet, säger David Dencik.
” De vill gärna säga varför man inte är bra, men inte varför man är det
Han lutar sig framåt och vilar händerna på bordet. Bland de tre guldringarna han bär glimrar en lite extra, doktorsringen, den senaste i tillskottet. Härnäst ska han äta lunch och invänta frun som kör upp från Köpenhamn med viktiga högtidsdräkter i bilen. Han är lugn, ja rent av harmonisk till den grad att jag vill påpeka det. Då skrattar han till.
– Det är när jag jobbar. Jag är nog inte så när jag är hemma med familjen. Då ansvarar man för så många och ska hitta sin egen plats i det. Att jobba känns som fritid, hemma är jag ju med dem och det är inte min tid på samma sätt. Jag tycker om det också, vi spelar piano, tennis, fotboll. Trädgården är jag gärna i och att handla kan jag ägna timmar åt. Men jag känner mig lugnare när jag jobbar.