Slöseri är inte innovativt, ens i offentlig sektor
På Samverket tas det enligt egen utsago ”banbrytande steg för offentlig sektor” och man ”samverkar och innoverar för framtidens behov och utmaningar”. Detta eftersom vi ”bara tillsammans kan … möta de riktigt komplexa utmaningarna”. Målet är att skapa ”kollektiv intelligens” och bygga ”socialt kapital inom det offentliga” samtidigt som man ”utforskar möjligheter för ett mer flexibelt arbetsliv”. Eller som det också uttrycks ”att skapa innovativa samhällsarenor som sammanför kompetens över förvaltningsgränser, och som inspirerar till kreativ problemlösning och till gemensamt lärande om hybridarbete”.
För att vara mer konkret: med finansiering från Vinnova, en myndighet som öser ut skattepengar som om de växte på träd, har bland annat fastighetsbolaget Vasakronan och en konsult, Linkedinprofil och tillika innovations- och transformationsstrateg inrett lokaler med spännande stolar, bord och soffor och lagt upp en hemsida full med ordsallad. Konsultens affärsidé är att ”hjälpa organisationer transformera sina verksamheter med utgångspunkt från sina kunder och på så vis både effektivisera verksamheten och maximera kundupplevelsen”.
För att lyckas med den digitala transformationen och innovation krävs nämligen enligt konsulten ”flera nycklar och kontinuitet där flera faktorer spelar viktiga roller. När dessa två delar är sammankopplade så utvecklas människan på ett djupt plan, och det är nyckeln till hållbar innovation där drivkraften kommer inifrån”.
Genom att olika myndigheter lägger stora summor offentliga medel på att delta i Samverket-experimentet med ”co-working-spaces” där personalen kan välja att sitta bredvid varandra och arbeta om de inte är hemma eller på kontoret, hoppas man på att något som varken är klart definierat eller tydligt men som låter väldigt tjusigt ska uppstå.
Varken projektet Samverket eller denna sorts konsult är särskilt unika. Innovation och förändringsbenägenhet har blivit samtidens religion. Allt ska vara ”agilt” och samtidigt ”kreativt”. Vad alla dessa epitet egentligen betyder är det få som har tid att fundera över. Likaså om förändring som drivs fram för förändringens egen skull – och inte för att ett verkligt behov identifierats – eller om det är värt att lägga pengar på. Att framgångsrikt förändringsarbete måste bottna i kunskap, erfarenhet och tydliga strategiska ramar är inte heller det något det tas hänsyn till i Linkedin-kyrkan. När dess prästerskap tillåts ta plats inom offentlig sektor blir konsekvensen därför alltid densamma – miljonrullning till tveksam nytta.
Det är svårt att ta politiker som bekymrar sig över att det saknas resurser för att lösa reella samhällsproblem på allvar, samtidigt som statliga myndigheter som Vinnova och Tillväxtverket tillåts pytsa ut enorma summor på diverse flumprojekt och affärsidéer utan reella möjligheter att generera vinst.
Samverkan, samarbete, flexibilitet och kontaktskapande i all ära. Men någonstans måste man dra en gräns för vad skattebetalarnas pengar får slösas bort på. Vill någon skapa en ”kreativ hub” och fylla den med experimentellt lullull bör det göras med privata pengar. Offentlig sektor behöver inte fler innovativa lösningar för slöseri.