Ingrossos nya är ojämn och spretig
Benjamin Ingrosso
Playlist
Ten
Efter en utflykt på svenska förra året med det tvådelade albumet ”En gång i tiden” och dessförinnan ett brett musikaliskt erkännande i ”Så mycket bättre”, är Benjamin Ingrosso tillbaka med sitt andra engelskspråkiga album.
Eller album och album. Som titeln ”Playlist” antyder är det här mest en samling låtar som Benjamin samlat på sig. Särskilt sammanhållet är det i alla fall inte, varken när det gäller teman eller sound.
Det syntiga 80-talsdrivet i ”Loser” och discosvallande ”Dance for me” passar Benjamin utmärkt. Så även det Edm-inspirerade och blipblopiga i ”Bullet” och den lena mixen mellan house och r’n’b i ”Happy birthday”, även om den sistnämnda är rätt intetsägande som låt betraktad.
”Don’t leave me hanging” med sin Bee Gees-falsett och sina plastiga trumpetpålägg och ”Heart of glass” med sina funkiga gitarrer och discostråkar låter snarare som sämre kopior av dåtidens musik än som coolt moderniserade varianter.
”These are the times” är lägereldslökig i stil med Jason Mraz eller Ed Sheeran, även om jag gillar att Benjamin flexar sin talang att trumpeta med munnen. Balladen ”Me without you” är småfin men inte lika stark som ”I’ll be fine somehow” från första plattan.
Bäst är Benjamin Ingrosso på de singlarna som redan kommit. I den somriga ”Dancing on a sunny day” märks det hur musikalisk han är i det snyggt stegrande sticket. Blinkningen till Freddie Mercury och hans Queen i den inledande stämsången i just ”Queens” är fyndig och låten har en fin text om hur kvinnorna i Benjamins liv lärt honom att prata känslor. ”Rewind it” fastnar också snabbt. Men finast på hela plattan är nog ”Afterlife”, sorglig och hoppfull på samma gång om någon man har förlorat, och med ett ljuvligt medelhavsdoftande outro.
”Playlist” är en helt okej popskiva, men inte mer än så. Att ett album spretar behöver inte nödvändigtvis var något dåligt, men i det här fallet är den övergripande känslan att detta bara är ett gäng slumpmässigt ihopsatta sånger.
Återgången till engelska innebär dessutom en mindre personlig Benjamin. På ”En gång i tiden” kände jag att jag lärde känna honom, kom närmre. Jag fick vara med och laga fyllepasta och gå in i det där ”stora röda huset”. Flera av de här låtarna skulle lika gärna kunna sjungas av någon annan.