Ellinor Tengelin: Därför behöver vi minnas Mary Wollstonecraft
Ett minnesmärke över Mary Wollstonecrafts besök i Trollhättan skulle påminna oss om att arbetet kring människors lika värde är lika relevant i dag som för 200 år sedan.
"
Boken skrevs 1792 av en 33-årig Mary, som bröt mot många konventioner både i sitt privata och publika liv.
Jag tar min vanliga hundpromenad runt slussarna i Trollhättan och tänker på alla steg som genom historien trampat här. När jag blickar ut över kanalen tänker jag särskilt på en banbrytande upplysningsfeminist som gått precis där jag går nu. Jag söker med blicken efter ett minnesmärke och undrar över varför staden inte uppmärksammat denna historiska händelse.
I min bokklubb läste vi nyligen Till försvar av kvinnans rättigheter av världens kanske första kända feministiska filosof, Mary Wollstonecraft. Vi blev alla berörda av hennes tydliga röst och nolltolerans av dåtida kvinnors underordning och hjälplöshet i samhället, utestängda från möjligheten att utbilda sig, ha jämlika relationer, träna sin kropp och fatta egna beslut.
Kvinnor sågs i största allmänhet som ett bräckligt undantag från den manliga normen, något Mary ansåg var oacceptabelt. Att hävda kvinnors rättigheter till utbildning, delaktighet och självständighet i en tid då män ansågs vara de enda fullkomliga människorna var normbrytande i hennes era.
Boken skrevs 1792 av en 33-årig Mary, som bröt mot många konventioner både i sitt privata och publika liv. Hon publicerade bland annat feministiska och pedagogiska manifest, gick till verbala attacker mot Jean Jaques Rousseau, och öppnade skola där både flickor och pojkar kunde utbilda sig.
Tillsammans med sin ettåriga dotter gav hon sig i väg till Skandinavien från sitt hemland England 1795 för att leta efter en värdefull skeppslast som hennes amerikanske pojkvän hade förlorat. När hon ändå var här ville hon se ”det oerhörda försöket” att bygga en kanal i Trollhättan. Mary observerade ingenjörskonsten men beklagade samtidigt att det majestätiska landskapet i trakten inte hade lämnats orört.
Hon vandrade omkring i kanalområdet för att blicka ut över fallens kraft och dån och fortsatte sedan mot Danmark på sin jakt efter det försvunna skeppet. Besöket försjönk i glömska i Trollhättans historia.
Jag själv är idag del av en normkritisk forskargrupp vid Högskolan Väst. Vi forskar om normer som begränsar att vård- och hälsoarbete ges på lika villkor till alla och om hur vi kan få syn på och förändra dessa normer. Marys och högskolans vägar korsas i tron på kunskapens kraft och att vi inte accepterar att människor behandlas och bemöts felaktigt på grundval av medvetna eller omedvetna normer.
När jag nu bokstavligen går i hennes fotspår vid kanalen tänker jag på att hon lämnade en stafettpinne här 1795, en stafettpinne som vi i forskargruppen drygt 200 år senare plockat upp. Det är verkligen på tiden! Det är inte exakt samma normer som Mary kämpade mot som begränsar oss idag, men vi fortsätter arbetet med att uppmärksamma maktskillnader mellan människor och vilka konsekvenser de kan få.
Ett minnesmärke över Marys besök i Trollhättan skulle påminna oss om att arbetet kring människors lika värde är lika relevant idag som för 200 år sedan. Det är dags att Marys stafettpinne plockas upp.