Maria har gått från slutenvård till politiken

Hon slogs, skolkade, snattade och stack ut på nätterna. En dag när hon fortfarande gick i mellanstadiet begick Maria Moraes ett rån. 13 år gammal låstes hon in på Sishem. Men idag, som politiker, försöker Maria använda sin bakgrund till att skapa någonting bra.

Hon minns att de sa åt henne att klä av sig och lämna ifrån sig alla sina saker. – Sedan fick jag en svart gympadräkt och blev inskickad på en avdelning där det fanns fem andra ungdomar i svarta gympadräkter.

Maria Moraes var 13 år och efter ett Lvu-beslut (lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga) hade det bestämts att hon skulle låsas in ett till två år på Sis-hem (Statens institutionsstyrelses särskilda ungdomshem).

– Det var chockartat. Frihetsberövningen är ett av mitt livs värsta trauman. Det går aldrig att glömma. På Sis-hemmet fanns inte plats för känslor eller att vara tonåring. Jag hade behövt behandling snarare än inlåsning.

Maria, som idag är 31 år, växte upp i Linköping. Hon beskriver en barndom där hon aldrig kände sig som de andra barnen. Ångesten och ilskan bubblade i henne. Hon bråkade, slogs och snattade. Hon kände sig heller inte hemma i skolan trots att hon hade lätt för sig.

– Jag kände mig arg och utanför, säger Maria dröjande. Jag upplevde att det var jag mot världen. Jag minns också att känslan av att inte ha någonting mer att förlora fanns där tidigt. I skolan bestraffades jag. Jag blev utkastad från klassrummet och fick inte åka med på läger. De uppmuntrade även mamma att dra in veckopengen och ta min telefon. Till slut kände jag att mamma inte kunde ta ifrån mig något mer. Det är en farlig känsla, ”varför ska jag bry mig, jag har ändå inget att förlora”.

I fjärde klass började Maria skolka allt mer. Hon hängde med äldre ungdomar som hon delade en känsla av utanförskap med.

– Senare fick jag veta att jag är särskilt begåvad. Jag tror att det gjorde mig understimulerad i skolan, jag fick inte mina behov tillgodosedda. Jag tror att ilskan även delvis berodde på att jag förlorade min mormor när jag var tio år. Det fanns inte rum att bearbeta sorgen och det är lätt att bli arg i stället för ledsen.

Hemma fungerade det inte alls. Maria styrde och ställde, som hon själv uttrycker det.

– Jag bråkade med mamma som var ensam med mig och mina bröder. Jag var ute på nätterna. Mamma signalerade tidigt att hon ville ha hjälp. Men det finns så mycket fördomar ... Dels att flickor inte kan ha den här typen av problem. Och mamma klarade sig ju i övrigt – hon jobbade och var inte missbrukare – varför skulle hon behöva hjälp? De tänkte väl att hon skulle reda ut det själv. En orimlig tanke, när jag misshandlade henne och tog hennes pengar.

Mitt i allt begick Maria och hennes vänner både ett och två rån. Barn- och ungdomspsykiatrin, dit Maria hann gå på ett par möten, ville ge henne lugnande medicin – men utan att Maria fått någon diagnos.

– Jag var våldsam, och de såg det som ett typ av självskadebeteende tror jag. Men jag vägrade medicin.

När det beslutades att Maria skulle omhändertas enligt LVU hade hon dessförinnan tjatat om att få vara med vid förhandlingarna och önskat att bli placerad i familjehem.

– Jag hade insikt. Men man lyssnade inte på mig. Jag hade behövt någon som förde min talan, ett ombud. Det fattades ett barnperspektiv. Det står i min utredning; ”Maria säger själv att hon skulle vilja testa familjehem”. I stället bestämdes det att jag skulle vara ett till två år på låst avdelning.

Det första Sis-hemmet Maria kom till blev hon dock felplacerad på. Det var till för ungdomar äldre än 15 år. Maria var bara 13. Hem nummer två bodde hon på i ett år.

– Jag var ofta rädd på kvällarna, säger Maria. Jag kommer ihåg att jag låg och tänkte ”om det börjar brinna nu, eller om jag blir våldtagen, då kan jag inte ringa efter hjälp och det är galler och pansarglas överallt”.

Efter en kort paus lägger hon till: – Jag har också många starka minnen kring andra barn som for väldigt illa. Jag minns särskilt en tjej som bara satt och gungade i ett hörn i två veckor utan att äta innan psykiatrin kom och hämtade henne. Till slut var det vi andra som bodde på hemmet som påtalade för personalen ”ska hon verkligen vara här?”.

Maria berättar vidare att hon själv hade turen att, trots att hon flyttats till Sis-hem, få fortsätta träffa en psykolog hon mött på BUP.

– Jag märkte sedan att ingen annan på boendet fick träffa psykolog. Jag var den enda som fick den typen av vård och det var ju egentligen via BUP och inte Sis. Det kom en psykiater ibland, men bara för att skriva ut medicin.

"Jag kommer ihåg att jag låg och tänkte ”om det börjar brinna nu, eller om jag blir våldtagen, då kan jag inte ringa efter hjälp och det är galler och pansarglas överallt”.