Glädjebeskedet – Amir får stanna
DINGLE: EFTER KOMMUNBESLUT OCH SVÅRA MINNEN, ÄNTLIGEN BESKED
Efter mordförsök, flykt, och hot om tvångsförflyttningar fick Amir Nabizadeh sitt uppehållstillstånd. Han har som tusentals andra gått igenom Europa med döden i hasorna. Nu fortsätter resan med Twitters hjälp, rakt igenom språkbarriären.
Oron bland Dingles ensamkommande flyktingar och många som arbetar med dem har varit stor under vintern och våren. Bohusläningen beskrev utvecklingen när Munkedals kommun i början av året beslutade att ansvaret för flyktingar som fyllt 18 år eller åldersuppräknats skulle överlämnas till Migrationsverket. Detta skulle, förutom att de unga flyktingarna tvingades flytta till asylboenden för vuxna, kunna innebära tvångsförflyttningar, vart som helst i landet.
Men de värsta farhågorna besannades inte, de unga flyktingarna fick stanna i kommunen efter en flytt till Åtorps asylboende. Väl där tog det dock inte lång tid innan osäkerheten gjorde sig påmind. Åtorps boende stängde i maj och för elva ensamkommande pojkar blev framtiden än en gång grumlig.
– Jag tänker mycket på hur jag ska få kontakt med människor om jag måste flytta. I Munkedal har jag ett liv. Om jag behöver hjälp här är det många som kan hjälpa mig och om någon kompis behöver hjälp vet jag att jag kan säga till Catarina. Jag kan få det i en annan kommun också men det tar tid, sade Amir Abizade i maj.
– I SNART två år har jag byggt ett liv här, Catarina är som min mamma. Hur många gånger kan man byta mamma? Migrationsverket måste tänka på oss som människor – ”var kan de få ett bra liv”? fortsatte han då.
Och snart fick både han och de
”Jag har skrivit en bok om mitt liv på persiska, när jag har blivit bättre på att beskriva mina känslor på svenska ska jag översätta den” AMIR ABIZADEH
andra pojkarna positiva besked när de flyttades till Migrationsverkets lägenheter i Dingle, där de redan gick i skolan.
Nu har Amir Abizade fått ett om möjligt ännu bättre besked, och vågar äntligen andas ut efter den svåra tiden.
– När jag åkte så visste jag inte om jag skulle överleva, jag vågade inte drömma om framtiden, berättar han.
BESLUTET OM PERMANENT
uppehållstillstånd firades hos hans före detta gode man, med champagne och grillad makrill. Nu blickar han framåt och det svenska språket är centralt.
– Jag har skrivit en bok om mitt liv på persiska, när jag har blivit bättre på att beskriva mina känslor på svenska ska jag översätta den, men just nu skriver jag bara på Twitter, säger han.
På Twitter har han 3 500 följare och en plattform som han kan nå ut ifrån. Han skriver ofta om flyktingarnas situation i Sverige. När han skrev om sitt uppehållstillstånd så översvämmades han av gratulationer.
– På Twitter finns det hat men också otroligt mycket kärlek, säger han.
Amir Nabizadeh föddes i Afghanistan 1999, redan en månad efter hans födsel tvingades familjen fly till Iran eftersom hans pappa är kommunist. I Teheran levde och lever familjen som illegala invandrare, i Iran finns ingen möjlighet till medborgarskap för utlandsfödda.
– Jag växte upp i Iran men i ett afghanskt samhälle, vi accepterades inte där.
Han berättar att hederskulturen gjorde det omöjligt för honom att stanna i landet.
– Jag hade problem med delar av familjen, de som är är religiösa. De hotade och försökte döda mig, jag fick ingen hjälp ifrån polisen, berättar han.
– Det var ett svårt beslut för familjen att ta när de skickade iväg mig men det fanns inget val, mina systrar och bröder grät hela natten och när jag vaknade på morgonen så satt min mamma i tårar vid mina fötter, berättar han långsamt.
AMIR NABIZADEH LÄMNADE
ett helt liv i Iran, sin kamera vågade han inte ta med. Men fotografering och dokumentering är några saker han brinner för och vill arbeta med i framtiden. Erfarenheterna och minnena från flykten har satt sina spår, men är också en drivkraft.
– Jag vill göra en dokumentär om lägren i Lesbos och gränsen som stänger ute människor, det finns så många barn som bor på gatan och tvingas sälja sig, och familjer som splittrats, säger Amir Nabizadeh.