Han fick sin diagnos i våras: ”En begränsning”
Att man får skylla sig själv som fått KOL är en vanlig attityd från omgivningen, menar en deltagare i vårdcentralens Kol-skola. ”Många av mina vänner vet inget”.
Dagens träff är den sista av fyra. Kol-skolan på vårdcentralen i Henån har haft ett knappt tiotal deltagare, Orustbor som fått lära sig mer om sin diagnos och hur de hanterar den.
– Jag vet inte om jag direkt skäms för min sjukdom, men jag är lite ledsen för den. De här träffarna har gjort att man känner sig mindre ensam i det, säger en kvinna i 70-årsåldern.
– Jag trodde inte så många hade KOL, säger en annan.
– Jag har egentligen inga besvär trots min diagnos, andra sjukdomar är större problem för mig just nu. Men kursen var intressant, säger en tredje.
De vill alla vara anonyma, kanske för att KOL är så förknippat med rökning.
– Jag slutade röka för 18 år sedan och fick diagnosen KOL i våras. Otur, menar 71-årige Tage Nilsson som egentligen heter något annat.
Han har alltid varit fysiskt aktiv, fjällvandrat och hållit i gång.
– Men vi kunde ta ett bloss väl uppe på fjälltoppen, minns han.
På varvet där han jobbade var det också många som rökte samtidigt som de vistades bland slipdamm och lösningsmedel. Inte den hälsosammaste kombinationen för luftrören.
När Tages fru efter en hälsokontroll – för övrigt med utmärkt resultat – fått frågan på vårdcentralen ”men, du röker väl inte?” och hon skamset erkänt och på vägen hem beslutat sig för att lägga av, bestämde sig även Tage för att sluta. En veckas betänketid gav han sig själv, sedan fimpade han för gott.
Det var för 18 år sedan. Att något ändå inte var som det skulle märkte han först några år senare. Helt plötsligt orkade han inte riktigt som förut, allt blev tyngre, lite jobbigare.
– Jag var väl 60 år då och lyfte 100 kilo i bänkpress, men tyckte plötsligt det börjat ta emot. En kompis frågade ”har du ont av det då?”. Nä, svarade jag. ”Skit i det då!” tyckte kompisen, berättar Tage Nilsson och skrattar.
Under fjällvandringen fick han kämpa hårdare i backar som han tidigare ”studsat uppför”. I våras konstaterades att det handlade om KOL.
Men kan man kräva av en 70-åring att klättra i träd och löpa maraton?
– Någon löpare har jag ju aldrig varit. Men visst är det ändå en försämring av livskvaliteten, en begränsning. Även om jag tycker jag kan leva med den. I mitt fall är det främst benen som tar emot lite. Kanske det har att göra med att i låren sitter de största muskelgrupperna som får svårt med syresättningen, jag vet inte, säger Tage som precis kommer från gymmet dit han går flera gånger i veckan.
Något ”vårdkolli” tänker han ju inte bli.
En gång har han fått åka ambulans till sjukhuset för andnöd.
– Det var i somras och det berodde på en blodtrycksmedicin som ställde till det.
Tage fick tillbringa natten på avdelningen och inför synen av människor med syrgasbehållare i släptåg kände han för första gången någon form av dödsångest. Dålig luft därinne var det också.
– Jag blev rädd, vaknade på natten och fick nästan panik, svårt att andas.
Kol-skolan har varit bra, tycker Tage som säger att Evas och Roberts engagemang fantastiskt. Sista träffen visades en film om vikten av lagom motion och tidigare har de gått igenom vad KOL är och vad för hjälpmedel som finns – från andningstekniker till hur man bör sköta sig för att må så bra som möjligt – trots KOL.
– Vi har också pratat en del om den psykologiska inställningen. Av Eva får man en helt annan syn på saken. Hon är bra, en tuff tjej som inger förtroende. Hon vet vad hon talar om.