LIZA YOUHANAN: Det var bara bra betyg som gällde
För det mesta var killarna ute och lekte. För det mesta satt vi inne. Vi byggde kojor av kuddar och lakan, vi ritade och gjorde danser till Spice Girls. För det mesta var killarna ute. I skolan var vi inne, vi pluggade, vi hetsade och jämförde med varandra. MVG, VG+ eller VG. Vem var bäst?
Killarna verkade inte bry sig lika mycket. Jag visste inte helt och hållet varför jag kämpade så mycket för att få höga betyg, men jag visste att allt annat än MVG är katastrof. Kanske för att stödet hemma var synonymt med press, kanske för att lärarna såg potential och höjde ribban ännu mer, kanske för att jag satte allra mest press på mig själv. Och kanske för att jag inte ville göra någon besviken.
Om jag fick VG på ett prov var det tunga steg hemåt. Jag nämnde inte provet om det inte kom på tal eftersom jag var besviken på mig själv. ”Varför fick du bara VG?”, löd frågan efter att jag avslöjat min hemlighet.
Många år senare. Egentligen har inte så mycket ändrats. Jag mäter min framgång i prestation, inte i karaktär eller andra måttenheter. Jag mäter mitt värde i produktivitet. Och jag har höga krav och är oförlåtande om jag inte levererar.
Varför sån press? I Skärholmen när jag växte upp fanns en känsla av antingen eller. Antingen skolan eller gatan. För mig fanns inget val. Det mest underförstådda i världen var mina betyg, och min förmåga att klara läxorna. Och när det inte gick, var det kollektiv inblandning. Jag hade tårar i ögonen när jag satt med matteläxorna, min mamma stöttade och min syster vände och vred på ekvationerna för att jag skulle förstå.
Vi alla förstod att det var bra betyg som gällde. Inget annat. Vi ska bli något, vi ska in i samhället, vi ska prestera, ta över, ta plats och landa toppjobb med höga löner. Varför? För att de inte kunde, för att deras liv fragmenterades med flykten. För att de skulle plugga, för att de pluggade men inte fick gå klart och för att livet blev en kamp.
För att vi ska ha det annorlunda. För att vi ska leva bekvämt. Och för att vi ska ge tillbaka.
Det här kommer från en fin plats. Men det är inte alltid bra. Pressen. Jag brukar tänka att min generation är den som föll mellan glappet av utanförskap och innanförskap. Att jag inte kommer sätta samma press på mina barn, att de kommer bli medelklassesteter som bor två år i Argentina och lär sig spela gitarr.
Men för oss är det annorlunda. Vi är advokater, läkare, revisorer, apotekare och journalister. Vi gör det för oss och för dem och för det mesta känner vi inte skillnad. Vi gör det för att bli del av samhället, för att klättra på klasstegen. Och i bästa fall tar vi dem med oss, i bästa fall går vi inte för långt.
Men i värsta fall försvinner vi. Vi pressar ännu hårdare för vi blir aldrig nöjda. Antingen bränns vi ut eller så tar den svenska marknaden oss så långt bort från den familj som en gång bad oss nå hela vägen dit.