Besegrad – men inte uppgiven
Det är bland människor man hör hemma. Även om andra tankar kan smyga sig in. När jag satt där en eftermiddag i den mörka tunneln mitt i vintern i en av Stockholms tunnelbanevagnar så var det ganska mycket folk i vagnen. Alla såg olika ut. Det var män, kvinnor och några barn också.
Även hundar får åka tunnelbana. Har ni sett hur duktiga de är? En del får bäras, men jag har sett en hund som kunde åka rulltrappan själv. Hundar är fantastiska och är medvetna om allt som händer, plus att de håller koll på matte och husse. Människorna i vagnen var från många olika delar av vår värld. Talar olika språk som jag inte förstår ett ord av, men som jag inte heller behöver kunna. Några engelska fraser brukar man klara sig på om det skulle behövas.
I dag talar folk väldigt mycket i sina mobiler. Dom fungerar här nere i underjorden säkert hundra meter under gatuplanet. Mobilen är ett bra hjälpmedel. Är man ängslig att vara här i underjorden så kan man säkert ringa någon som man känner och få tröst. Man kan också uträtta sina bankärenden eller titta på en film.
Charlie Chaplin gjorde en film 1936, Moderna tider, där samhället försöker att bli av med människor och ersätta dem med maskiner. I dag är det robotar som gäller. Undrar vad Chaplin skulle ha sagt i dag?
Vi är ju även i dag på väg mot nya moderna tider. Ingen vet med säkerhet vartåt det bär. Jag kallar mig själv för visionär, men min vision om framtiden är inte så hoppfull så den behåller jag för mig själv. Jag kan i varje fall säga så mycket som att det är många viljor som vill råda, styra och ställa. Ett gammeldags ordspråk är ”Ju fler kockar desto sämre soppa.” Vi har ju så många som 349 riksdagsmän. Den soppan blir inte så bra och alltför dyr tycker jag.
Astrid Lindgren är i ropet med en ny film om hennes liv. Hon var en kvinna som vågade och fick säga vad hon tyckte. Hon vågade tala om barn också. Hon älskade barn och ville deras bästa. Jag inte vad hon skulle ha tyckt om dagens omhändertagande av barn. Det är väl inga barn idag som växer upp i någon av Astrid Lindgrens Barnen i Bullerbyn-miljöer.
Mycket har ju med uppväxtens miljöer att göra hurudana vi blir som vuxna människor. Jag, en man som heter Ove vill rätta till allt det som faller utanför det som inte är bra för barn, vuxna, gamla och sjuka, ja hela samhället och hela världen. Jag får nog känna mig besegrad av det som sker just nu i Sverige och i resten av världen, men ge upp? Aldrig!
Min vision om framtiden är inte så hoppfull så den behåller jag för mig själv.