Nu vill alla stänga förorten ute
Just nu verkar det pågå en tävling bland riksdagspartierna om vem som kan komma på det mest kontroversiella förslaget till att stoppa gängkriminaliteten. Diskussionen har skiftat från att tala om bristande resurser och hur man stoppar segregeringen, till att problemförklara hela förorter.
Sätt in militären och vattenkanoner eller inför utegångsförbud, förslag på hur man bäst vänder den negativa utvecklingen i förorten haglar in från alla hörn, det ena mer absurt än det andra. Resurser ska läggas på att med kraft slå ner på gängkriminaliteten, inte på något annat sägs det. Tidigare handlade det om att bekämpa utanförskap, idag vill vi stänga hela förorter ute.
En sådan utveckling ser jag som en snabb tillfällig lösning på problemen men den är inte långvarig. Sätta hårt mot hårt utesluter inte att man samtidigt satsar förebyggande, om dagens gängkriminalitet slås ned idag kommer det att uppstå på nytt imorgon. Vi måste arbeta och skapa förutsättningar för ungdomar som är osäkra på vad framtiden har att bjuda på, detta är den enda långsiktiga lösningen.
Samtidigt blir jag sorgsen att de som sätter tonen för vad som behöver göras aldrig har satt sin fot i någon förort, aldrig har pratat med de som blivit påverkade av dessa händelser. Rösterna som talar högst är inte de röster som behöver höras, det är inte dessa som har fått uppleva segregationen och utanförskapets utfall, gängkriminaliteten på nära håll. Politiker och experter talar om siffror som antal skjutningar och antal anmälda brott, det talas aldrig om individen.
När förorternas skolresultat sviktar så lockar den glorifierade kriminaliteten. Resurserna som planerats på att lägga på militären och vattenkanoner, bör gå till skolor och verksamheter som arbetar för att ge dessa ungdomar arbetstillfällen och möjligheter. Det måste satsas resurser på att skapa någon annan lockelse än det som den kriminella världen erbjuder.
Vi bosatta i förorten upplever konsekvenserna av den negativa utvecklingen på plats, vi sitter på kunskapen och viljan att förbättra vårt närområde. Vi arbetar dagligen förebyggande men saknar samtidigt tillräckligt med resurser för att skapa någon större förändring. Nu höjer jag min röst, jag vill höras.