Jag skäms å vux­en­he­tens väg­nar

BotkyrkaDirekt Norra - - ÅSIKT & DEBATT - SU­SAN­NE FLENSTED -WALEIJ Tre­barns­mam­ma, sjuk­husclown, be­rät­ta­re och Sätra­bo se­dan bör­jan av det­ta år­tu­sen­de.

Ides­sa da­gar är det in­te ba­ra skolav­slut­ning som häg­rar för många unga, ut­an ock­så ett som­mar­jobb. Min ton­årstjej, som går på vård- & om­sorgs­pro­gram­met, är en av dem. Så länge hon kan min­nas har hon ve­lat bli syr­ra. Hon är osan­no­likt mo­ti­ve­rad. Al­la chan­ser till er­fa­ren­het på vård­om­rå­det som hon kan få, tar hon.

Men det är in­te lätt. Vis­ser­li­gen har hon fått tre vec­kors jobb på ett äldre­bo­en­de i kom­mu­nen, men som­mar­lo­vet är långt. Och att på eget initiativ lyc­kas få nå­got, är lät­ta­re sagt än gjort. 30 te­le­fon­sam­tal och ota­li­ga mejl se­na­re, till oli­ka sjuk­hus­av­del­ning­ar är fru­stra­tio­nen stor. Jobb kan hon glöm­ma. Hon får in­te ens svar. In­te ett en­da ”nej ty­värr”. In­te ens ef­ter job­bin­ter­vju­er ids ar­bets­gi­va­re hö­ra av sig. Löf­ten om besked er­sätts av tystnad. Det fick hen­nes sto­ra­sys­ter er­fa­ra i jak­ten på sitt som­mar­jobb.

Om man kan skäm­mas å vux­en­he­tens väg­nar, så gör jag det.

Skul­le man, mot för­mo­dan, kal­las till in­ter­vju så får man va­ra be­redd på allt möj­ligt. An­sök­nings­pro­ces­sen för kol­le­gans ton­å­ring sked­de i trupp. Jag höll på att tap­pa ha­kan när hon be­rät­ta­de om den. Ef­ter en stunds grupp­ar­be­te med oli­ka upp­gif­ter, så av­slu­ta­des he­la ses­sio­nen med en frå­ga, som skul­le be­sva­ras in­för al­la and­ra. ”Vem av dem som är här i grup­pen tyc­ker du bor­de få job­bet? Mo­ti­ve­ra ditt svar!” Vän­ta nu, är det möj­ligt­vis nå­gon som sett för myc­ket på do­kuså­por på TV? Är det ing­en som re­flek­te­rat över hur det blir för ton­å­ring­en som in­te får en en­da ” röst” av de and­ra? Jag skäms.

Kom­pi­sens son tyck­te själv att job­bet för­ra som­ma­ren var en re­jäl be­svi­kel­se. Per­so­na­lens upp­muntran hand­la­de mest om att ta fika­pa­us och han be­lö­na­des med att få gå hem ti­di­ga­re, typ var­je dag. Un­ge­fär noll för­ut­sätt­ning­ar för en bra job­ber­fa­ren­het. Jag skäms.

Min störs­ta far­hå­ga är att vi vux­na ska svi­ka hen­ne ge­nom att non­cha­le­ra och kvä­va hen­nes lust att lä­ra.

Jag äls­kar den fram­å­tan­da min tjej har. Min störs­ta far­hå­ga är att vi vux­na ska svi­ka hen­ne ge­nom att non­cha­le­ra och kvä­va hen­nes lust att lä­ra, ve­ta mer, ta an­svar och gö­ra skill­nad, som hon – och många and­ra ener­gis­ka unga – ba­ra glö­der av! Att hon ska smit­tas av den non­cha­lans och brist på en­ga­ge­mang som of­ta in­ne­hål­ler spår av bit­ter­het. Ef­ter en prak­tik häromå­ret kän­de hon av just det­ta. Som hon själv sa: ”Man mås­te ju va­ra pro­fes­sio­nell. Om man vi­sar pa­ti­en­ter­na li­te vän­lig­het och re­spekt, ja, då får man of­ta det­sam­ma till­ba­ka!” Hjälp, 15-åring­en har fat­tat mer än många me­del­ål­ders. Jag skäms.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.