En helg på röda räddar veckan

Kom in habibi! Sätt dig på stolen.” ”Luta huvudet bak, ännu längre, ännu längre.” Jag: ”jag har redan tvättat håret.” ”Okej… jag ska bara klippa dina ögonbryn”. Jag skulle föna håret på hårsalongen i Sätra. Kvinnan som driver salongen är vän med min mamma och en riktig karaktär. Hon jobbar snabbt och hårt och övertygar mig om att mitt hår är tjockt fastän ”din mamma, oj oj oj, hon har fantastiskt hår, bättre än dig”. Jag skrattar, ja det stämmer, och bli lite sur över mina gener.

Det är ett eget ekosystem Sätra centrum. Kritiserat och hånat för sitt utseende, på insidan och utsidan. Men jag trivs. Det kritvita ljuset från lamporna i salongen studsar mot min vita t-shirt och får mig att se likblek ut. Alltid härligt att tvingas spegla sig framför folk i dåligt ljus.

Tre tonårstjejer har håltimme och ska ta hål i örat. Två på vardera sida, högt upp. ”Jag kommer gråta, det gjorde ju ont!”, nästan skrattar den första tjejen. Ägarinnan skrattar, ”inte ont hayati, du är duktig, du ska inte gråta.”

Jag stegar självsäkert ut från salongen med mitt nya svall, på jakt efter pengar. Bankomaten funkar inte. Jag ser att min morbrors restaurang har öppnat för dagen, jag går in och hoppas att han är där. Fem anställda förbereder inför dagen. ”Shlama!” ropar Sabah, kocken som har nära till skratt. ”Eh, jag behöver pengar”. Inte ens tre sekunder passerar förrän jag har en 500-lapp i min hand från en anställd jag aldrig träffat. ”Här, ta dom!”. Jag skrattar, ”nej alltså en hundralapp!”.

Sabah ger mig 150 kronor, jag tackar ungefär tre gånger och lovar att han ska få tillbaka pengarna i morgon. Eller att min morbror ger honom pengar i kväll. Han tittar nästan äcklat på mig, ”gå härifrån”. Jag skrattar och går.

”Tack habibi, hälsa mamma!”. Jag och mitt svall är redo för årets sjunde bröllop. Den här gången i Flempan, ett litet bröllop faktiskt, ungefär 300 gäster, hälften assyrier andra hälften italienare. Innan bröllopet på lördagen hinner jag med en turkisk fest i Vårby gård på fredag. Det är drag. Sångarens lena stämma ackompanjeras av trummorna som maskeras av vattenpipans ånga.

Ett litet bröllop faktiskt, ungefär 300 gäster, hälften assyrier andra hälften italienare.

Söndag promenerar jag med hunden i Skäris. En kille skrattar åt Doucha: ”det är knappt en hund, men den är söt jag lovar”. Jag skrattar, ”hon gör sitt bästa”. Jag drar tillbaka till Vårby och hänger med brorsan på uteservering. Söndagsångesten kickar in runt 19. Helt okej, jag är van. Tillbaka till jobb och innanför tulllarna. Men pulsen något lugnare och håret något snyggare. ”Bra helg?”. ”Bästa”.