Mam­mor enas mot vål­det med sam­tal

Ma­rit­has son blev mör­dad i Vår­by gård. Alex­an­dra Pa­sca­li­dou såg hur det rap­por­te­ra­des om det död­li­ga vål­det i för­or­ten med väx­an­de ir­ri­ta­tion. På mån­dag kom­mer de till Skärholmen för ett sam­tal om för­änd­ring.

BotkyrkaDirekt Norra - - SÖDRA SIDAN - Rasmus Pa­na­gi­o­tis Co­lum­bus 070-680 67 50 rasmus.co­lum­bus@di­rekt­press.se

Ma­rit­ha för­lo­ra­de sin son Mar­ley för tre år se­dan när han sköts till döds i Vår­by gård. Nu be­rät­tar hon sin histo­ria i Alex­an­dra Pa­sca­li­dous nya bok Mam­mor­na. – Jag hop­pas att folk änt­li­gen ska bör­ja pra­ta om det här, sä­ger hon.

Det är in­te en ”man, 20 år, känd av polisen” som det står i tid­ning­ar­na, det är en män­ni­ska, med fa­milj, vän­ner och ett liv.

För Ma­rit­ha O’Gil­vie Fred­riks­son tog li­vet en fruk­tans­värd vänd­ning den 24 mars 2015. Hen­nes 19-åri­ge son Mar­ley var i Vår­berg för att hjäl­pa sin far­mor att tvät­ta. Ef­teråt skul­le han träf­fa en kom­pis och sen åka hem.

Men i stäl­let blev han skju­ten på en par­ke­rings­plats i Vår­by gård. Han av­led ett dygn se­na­re.

– Li­vet i dag? Det går upp och ner. Var­je morgon när jag vak­nar och an­das le­ver jag, tills da­gen då jag in­te gör det. Men det går in­te att sät­ta ord på det, jag sak­nar min son och så kom­mer det va­ra res­ten av mitt liv. Det är som att le­va med en kro­nisk sjuk- dom, man får ba­ra lä­ra sig att gö­ra det, sä­ger Ma­rit­ha.

Lis­tan väx­er

Lis­tan på kil­lar­na, för det är of­tast unga män som dör i skjut­ning­ar, väx­er. Ef­ter sig läm­nar de min­nesmål­ning­ar på väg­gar, hjärt­fyll­da Fa­ce­book-väg­gar, vän­ner, flick­vän­ner och fa­milj. Och mam­mor. Det är dem jour­na­lis­ten och för­fat­ta­ren Alex­an­dra Pa­sca­li­dou rik­tat in sig på i sin nya bok Mam­mor­na.

I boken be­rät­tar Ma­rit­ha om sitt liv in­nan hän­del­sen, de bly­tunga dyg­nen som följ­de och vägen till­ba­ka från sor­gen. Och om vem Mar­ley var, bort­om ryk­te­na som spreds ef­ter hans död.

– Jag gjor­de det för att det är ex­tremt vik­tigt att al­la de här unga män­ni­skor­na som skjuts ihjäl in­te för­blir ano­ny­ma. Det är in­te en ”man, 20 år, känd av polisen” som det står i tid­ning­ar­na, det är en män­ni­ska, med fa­milj, vän­ner och ett liv.

Ma­rit­ha och Mar­ley bod­de i Fars­ta, men Mar­ley var of­ta i Skärholmen och Vår­berg, job­ba­de på 127-fes­ti­va­len.

– Han äls­ka­de den si­dan av stan. Och folk äls­ka­de ho­nom. Det var 700 per­so­ner på hans be­grav­ning, han var som en mind­re borg­mäs­ta­re i för­or­ter­na, ha­ha! Han var verk­li­gen spe­ci­ell, kän­de al­la och var all­tid den som skul­le skyd­da de sva­ga. Jag öns­kar att jag var som ho­nom, in­te ba­ra för min skull ut­an för al­las skull, det är så­na som han som be­hövs i sam­häl­let. Det är synd att han in­te fick le­va.

Fort­fa­ran­de har ing­en gri­pits för mor­det på Mar­ley. Ma­rit­ha sä­ger att hon för­sö- ker för­li­ka sig med det, an­nars skul­le hon bli to­kig.

– Och även om de skul­le få tag i per­so­nen – för mig personligen finns ing­en rätt­vis be­straff­ning, jag skul­le sit­ta i ex­akt sam­ma si­tu­a­tion än­då. Men det är klart att det vo­re bra för sam­häl­let att bli av med en mör­da­re på ga­tor­na.

Hop­pas på för­änd­ring

Ma­rit­ha hop­pas att boken och sam­ta­len som föl­jer ska le­da till en för­änd­ring. Till att fler bör­jar pra­ta om det me­nings­lö­sa vål­det, att la­gar och po­li­sens ar­bets­sätt änd­ras, att mer re­sur­ser sätts in i det fö­re­byg­gan­de ar­be­tet i för­or­ter­na.

– Men om in­te po­li­ti­ker­na tyc­ker att det här är ett pro­blem kom­mer in­te ett shit hän­da. Ty­värr. Men det här är ba­ra bör­jan, vill vi ha ett slut på vål­det mås­te vi al­la bör­ja age­ra nu.

ARKIVFOTO: JO­NAS GRÖNVIK/PRI­VAT

MINNESSTUND. Fle­ra hund­ra per­so­ner kom för att ta far­väl av Mar­ley, strax ef­ter att han skju­tits till döds i Vår­by gård, 19 år gam­mal. In­fälld: Mar­leys mam­ma, Ma­rit­ha O’Gil­vie Fred­riks­son.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.