Att skriva om mord är en rutin jag inte vill ha

Vi på redaktionen har utvecklat ett arbetssätt. När vi får veta att en ung man har skjutits till döds i vårt område vet vi direkt vad vi ska göra. Först en snabb nyhet där vi berättar vad som har hänt utifrån polisens information. Det gör vi för att stilla oron och besvara frågor hos de som hört skott eller sett sirener i sitt centrum eller runt knuten. Sen åker vi till platsen. Pratar med poliser och boende, försöker fånga upp människors tankar och stämningen i området. Ringer kommunen och frågar vad de gör för att få områdets unga att kunna känna sig trygga igen. Hur vi fortsätter vår bevakning därefter beror på polisens arbete, områdets reaktioner och familjens önskemål. Det var först för tre veckor sedan, när 22-årige Shayan Gaff mördades i Segeltorps centrum, som jag blev medveten om vanan vi fått att bevaka dödsskjutningar. När reportern och fotografen kom till centrum var det alldeles tomt. Inga avspärrningar, inga människor, inga blommor och ljus. ” Vad konstigt, så brukar det inte vara”, var min första tanke. Först efteråt slog mig det fruktansvärda: att vi har fått rutin på att berätta om unga män som mördas. Vänner och familjer som sörjer. Poliser som saknar både misstänkta och vittnen som vågar berätta. Jag vill inte göra det igen. Och vi är många som har fått nog. På sidan 6 i den här tidningen berättar vi om polisens nya forskningsgrupp, som ska utreda varför så få dödsskjutningar bland unga män klaras upp, och förhoppningsvis leda till att fler mord förebyggs. Vi berättar också om mammor och andra anhöriga till mördade unga män tar sin kamp mot våldet till gatan. Nästa söndag, den 18 november, samlas de på Sergels torg för att protestera mot det dödliga våldet. Vi ses där. Så kanske vi slipper berätta samma berättelse en gång till.