Vem har egentligen den perfekta julen?
Jag är den på mitt jobb som hajpar julen mest. Medan andra är upptagna med att önska att sol och värme håller i sig i oktober börjar längta efter och peppa på julen. När tänds julbelysningen? När börjar lussebullarna säljas? Hur många julrelaterade artiklar kan man skriva? Hur många enkätfrågor på temat kan man ställa? Mina kollegor får stoppa mig. Och det är nog bra. För många står julen för värme, gemenskap och att äntligen få umgås med nära och kära i några dagar. Och i medier, reklam och sociala nätverk matas vi med bilder av hur den perfekta julen ska vara. För många blir det en tid då känslan av utanförskap och ensamhet, eller att ha en svår relation till sin familj, blir extra tydlig. På sidan 14 berättar vi om alternativa julfiranden i staden dit den som inte vill eller kan fira med familj eller vänner. I veckans tidning (på sidan 14) träffar vi också elever på ljud- och radiolinjen på Tumba gymnasium som gjort en radiokalender. Bakom varje lucka hittar man elevernas egna, personliga berättelser om julen. Någon radar upp julens baksidor på ett tragikomiskt sätt, som julklappshetsen, familjebråk och släktingen som dricker för mycket. En reality check helt enkelt. ”Man kan se att man inte är ensam om att ha en jobbig, kaosig jul”, förklarar en av eleverna. För vem har egentligen den där perfekta julen? Inte jag i alla fall. Den finns mest i filmer och Ernst Kirchsteigers eller paret Mandelmanns tv-program. Bilden av vad jul ska vara har satt för höga förväntningar på den som är svåra att infria. Varje år när julafton är över tänker jag att jag nog borde skippa jul, bryta påtvingade traditioner och göra något helt annat nästa år istället. Men det har jag så klart glömt bort lagom till nästa jul.