Ingemar var med på olyckståget som vargavintern 1985 fick marken att skaka.
”Jag ser det röda stoppljuset passera förbi tågfönstret”
Tycka vad man vill om dagens lövhalka och pendeltågsförseningar. Vargavintern 1985 var exceptionell. Det var vintern då mer än vart tredje tåg var försenat och flera tåg spårade ur – ett av dem i Skogås. Text: Henrik Lindstedt | Foto: Gunnar Berglund
Jag behövde duscha tre gånger för att få smutsen ur håret.
Vintern 1985. Snön ligger djup och termometern letar sig ibland under minus 20 grader. Februari är den kallaste uppmätta månaden i Stockholm sedan andra världskriget.
De väderkänsliga järnvägsväxlarna skapar stora förseningar för pendeltågen och i Dagens Nyheter rapporterar man att fyra av tio tåg mot Huddinge är försenade. Redan frusna resenärer blir ännu mer frusna.
Onsdagen den 6 februari inträffar det som i DN beskrivs som ”en omöjlig olycka” vid Handens station. Ett pendeltåg på väg mot Stockholm börjar köra ut från stationen trots att stoppsignalen visar rött och ett mötande tåg är på väg på enkelspåret från Skogås. Tåget kör i 40 kilometer i timmen in på ett stickspår, med hjälp av en säkerhetsväxel, igenom stoppbocken i slutet av spåret och rakt ner genom isen på sjön Rudan. Varken lokföraren eller någon passagerare skadas allvarligt.
Tre veckor senare, natten mot onsdagen den 27 februari. Strax innan 01 lämnar ett tåg Skogås station på väg söderut. Det accelererar snabbt upp i 40 kilometer i timmen. Då hörs ett skrik i tågvagnen: ”HAN KÖR MOT RÖTT!”
– Jag ser det röda stoppljuset passera förbi tågfönstret och sen hör jag kraftiga smällar och tåget börjar kränga kraftigt, minns Ingemar Aronsson som då var 33 år och på väg hem till Jordbro.
Tumult och skräck
Tumult och skräck sprids bland passagerarna i vagnen. Precis som i Handen kör tåget in på ett säkerhetsspår och igenom en stoppbock. Två vagnar åker ur spåren och ner för en slänt innan det tar stopp. Smällen fick marken att gunga i Skogås.
– Det jag särskilt minns är hur smutsen for upp i luften. Jag behövde duscha tre gånger för att få smutsen ur håret och när jag snöt mig var snoret helt svart.
Han är tillbaka på platsen för olyckan 33 år senare och har hunnit fylla 67 år. Han pekar längre söderut mot en viadukt där förskolan Fugan ligger i dag. Det var där de chockade passagerarna tog sig ur tåget och ut i snön.
– Jag håller på med meditation och gjorde det redan då, så jag är en ganska lugn person. Nu har jag inga problem längre, men efter olyckan fick jag panikkänslor när jag åkte tåg, så fort det började skaka eller gå fort, säger Ingemar Aronsson.
Olyckan orsakades troligtvis av en kombination av mänskliga misstag och ett nytt säkerhetssystem som inte fungerade. I tidningarna kritiserades särskilt det nya säkerhetssystemet som borde ha förhindrat de båda olyckorna.
Gunnar Berglund hade precis kommit hem från skolan på Södermalm när han på radionyheterna hörde om det urspårade tåget i hemorten Skogås.
– Jag flyttade till Skogås som ettåring 1970 och växte upp med järnvägen utanför fönstret. Som liten grabb stod jag där
och glodde på tågen som kom in varje halvtimme, säger Gunnar Berglund.
Som gammal Skogåsbo och tågnörd fanns det ingen tvekan. Han slängde på sig ytterkläderna igen och sprang mot pendeln. Framme i Skogås möttes han av ett sällsamt lugn.
– Det hade hänt vid midnatt så när jag kom dit var det helt stilla. De hade bara lämnat det där vid sidan av spåren för att städa upp senare. Det här var ju en allvarlig händelse, det var inte skoj. Men det var fascinerande, säger han.
Urpårningar minskar
Urspårningar sker än i dag. Senast i somras spårade ett godståg ur på Nynäsbanan i närheten av Jordbro. Men de har blivit allt mindre vanliga. Enligt statistik från myndigheten Trafikanalys har urspårningarna minskat från 46 stycken 1991 till 8 stycken förra året.
Gunnar Berglund minns problemen med pendeltågen från barndomen.
– Pendeltågen var exceptionellt drabbade, dels eftersom det var enkelspår och dels eftersom den regelbundna pendeltågstrafiken var relativt ny. 1973 var det en fruktansvärd olycka i det som då hette Södertörns villastad när ett tåg körde igenom en säkerhetsväxel och rakt in i en bergvägg.
Om det inte hade varit för säkerhetsväxeln som vid röd signal kopplade in tåget i Skogås vintern 1985 på ett stickspår hade olyckan kunnat bli ännu värre. ”Det är bättre att tågen spårar ur än att de fortsätter och kolliderar med ett annat tåg. Och inga människor har blivit allvarligt skadade, vilket visar att fordonen är stabila”, sade Sven Bolinder på SJ till DN några dagar efter olyckan.
En kollision var just vad som hände i Huddinge 1908. Mer om det i faktarutan här intill.