Från förorten till innerstan: Tufft att alltid vara i minoritet
”Jag lärde mig att leva med skiten”
De krockade med ”orten-kulturen” i sin förortsskola. På innerstadsgymnasierna räknas de som lantisar. Vi-och-dom-gränsen har varit svår att bryta för syskonen Johan och Lovisa. Text: Petter Beckman
Det spelade ingen roll vad man gjorde, man hamnade alltid i underläge. Det var därför jag ville härifrån. Det är inga särskilt positiva minnen som dyker upp när Johan, 18 år, visar upp sin gamla skolgård intill Väsby centrum där han tillbringade sex år av sin uppväxt.
Som studiemotiverad medelklasskille från villaområdet stack Johan ut socialt och blev ständigt påmind om det.
– Varje vecka var det: ”Hahaha, Svennebanan! Jävla nörd!”. Det räckte med att man ställde en intresserad fråga på lektionen eller googlade på något akademiskt. Det blev alla mot en, just för att jag var svensk.
Varför tolkar du det så?
– Jag hade en kompis som inte kom från Sverige, som var intresserad av skolarbetet precis som jag. Han blev inte mobbad för det, och jag tror att det var för att han inte kom från Sverige.
Hur hanterade du påhoppen?
– Vad skulle jag göra? I början blev jag skitsur, ville slåss. Men jag vande mig. De kunde säga vad de ville till mig, nedvärdera mig. Och det fanns inget jag kunde säga tillbaka. Men jag lärde mig leva med skiten.
Hur har det påverkat dig?
– Jag vet att folk som flyttar hit från andra länder kan ha det jättetungt, det får man ju lära sig. Men berättigar det att ska uttrycka sig sig såhär? Nej, jag tycker inte det.
Johans syster Lovisa som gick i årskursen under upplevde samma sak. Lovisa får fortfarande en klump av obehag i magen när hon träffar på ett gäng ”orten-tjejer” som pratar förortsslang och uppträder på ett visst sätt.
– Jag har inget emot någon som person och jag vill inte dra alla över en kam. Men det kändes som att det fanns de som tittade ner på oss och tyckte att vi behövde tryckas ner. Kanske ville de straffa oss för rasismen i det svenska samhället.
Men det blev en ond cirkel, konstaterar Lovisa.
”Skapade en klyfta”
– Jag tyckte de var läskiga och gick undan när de kom. Och då tänkte de nog att jag var rasist. Det skapade en klyfta som inte borde finnas. Vi borde prata med varandra istället om hur vi upplever det här. Alla är ju egentligen lika, alla är här för att gå i skolan.
Storebror Johan härdade ut, försökte anpassa sig till jargongen och hänga med på skämten, lärde sig uppträda mindre ”nördigt” för att slippa glåporden.
När han efter högstadiet kom in på Kungsholmens gymnasium märkte han genast att han var annorlunda än ungdomarna från innerstan.
– Trots att jag var en vit villapojke blev det lite av en kulturkrock. Jag hade ett annat språk, andra slangord, betedde mig inte som en Stockholmare. ”Inte lätt att komma från Väsby”, kunde jag få höra.
Kallades ”bonde”
Lovisa, som började i musikklass på Viktor Rydbergs gymnasium på Östermalm, kände inte heller att hon passade in.
– De flesta här har aldrig ens varit så långt ute som Upplands Väsby. Folk skämtar om att jag är ”bonde”, det känns som