Elegi över en bandykeps
Många lider av den sociala distanseringen under pandemin. Men finns det några som lider mer än vi – bandykepsarna?
Gästkrönikör, tidningsmurvel och stockholmare, jobbade tidigare på bland annat Aftonbladet i 25 år.
Zinkensdamm en vinterkväll
för typ tio år sedan kunde vara fullsatta läktare och över 6 000 åskådare. Hammarby i ständig toppstrid ”Tomten!” är där, nya öltältet bågnar av bandyvänner. Hela Söder glöder – och för ett par timmar är Zinken (aldrig med s på slutet!) Stockholms varmt dunkande hjärta.
Men det är många medgångssupportrar, och när åren går och Motala hälsar på i ett surt duggregn som gör isen tvålmjuk, då är det bara vi där.
Pensionärer, 60-plussare, än fler 70-plussare, många över 80. Knappt fyrsiffrigt på läktarna ibland, och vi tänker, det är vi! Kepsarna, som håller Stockholms bandy vid liv på Zinken!
I år är det än värre. Läktarna ligger öde, trots att det är kallvinter och isen håller två fulla halvlekar. Max åtta (8!) i publiken.
Samtidigt slår pandemin med tung lie i kepsleden, det dör folk till höger och vänster. Hur ska det gå för Stockholmsbandyn?
När jag skrivit det ringer jag Jonna Nyman, ansvarig för Hammarbys bandyskola – hur har ni det?
”Jodå” säger Jonna, ”det var ju sorgligt när stan smälte isen på Zinken, men nu är vi på gång igen! Runt 220 ungar anmälda till skridsko- och bandyträning, på söndagarna brukar det vara 120 som kommer till bandyskolan!”
”Det är som om pandemin stängt så mycket, så trycket på vår verksamhet har bara ökat!”
”Vill du förresten komma och kolla matchen mot Vetlanda ikväll? Jag har fått ett sponsoråterbud så du kan få en plats på läktaren.”
Jag tackar gudarna och går givetvis. Vi är nog kepsar eller halvkepsar alla åtta på åskådarplats.
Klacken står på pallar bakom muren på Krukmakargatan, vad kan de vara, 20 stycken? Men det är många bollkallar, både pojkar och flickor. I pausen kommer Carl Eriksson, 7, in i sponsorlokalen och hälsar på murveln. Carl går första året i bandyskolan.
”Den stora utmaningen vi står för i bandyn är att bli av med gubbstämpeln.”
Då tänker jag på vad Jonna Nyman sagt tidigare i telefon: ”Ungar som vill spela är det ingen brist på. Den stora utmaningen vi står för i bandyn är att bli av med gubbstämpeln. ”
Jag ler generat inför Carl och inser den grymma sanningen. Pandemi eller inte, vi kepsar dör ut. Med portföljer, pluntor och 4-2-4 öl vid match och allt tjafs om Rosa och Jonas Claesson och Leffe Fredblad.
Och jag viker för all framtid ner min keps på Zinken, och hyllar Stockholms bandys framtid – i Carl, 7.