Här föds ett hopp – men tryggheten är inte löst

Vill vi mest av allt bo bland folk som liknar oss själva? När vi startade diskussionen med ett nedslag i Täby förra månaden blev många provocerade.

Att önska sig högutbildade och skötsamma grannar ”som kan betala för sig” – är det intolerant? Eller helt självklart?

Medelklassens flykt från socialt blandade områden är hur som helst den viktigaste faktorn som driver bostadssegregationen, framhåller bostadsforskare. När inkomstskillnaderna ökar växer också uppdelningen.

Men varför segregerar sig de som har råd? Måste det vara så?

Institutet för bostads- och urbanforskning har visat att en stor majoritet av stockholmare i alla samhällsklasser egentligen vill ha både social och etnisk blandning – bara det att tryggheten är viktigare.

Samma sak visade sig i Mitt i:s egen läsarundersökning. Det är inte mångfald eller blandning som folk har något emot. Det är otryggheten.

Det viktiga är ”att människor beter sig bra mot varandra och tar ansvar” – inte var folk kommer ifrån, tyckte också 95 procent i mätningen.

Här finns ett hopp. Om vi bara får ordning på tryggheten borde det bli lättare att få den blandade stad som de flesta säger sig vilja ha.

En slags lösning ser vi i de nybyggda stadsdelarna. Här suddas gamla vi- och dom-gränser ut. Unga familjer med vitt skilda bakgrunder formar något nytt tillsammans. Etnicitet blir en icke-fråga. Trygghetens stärks. För dem som kan betala.

Men om de som blir kvar, fastlåsta i de mest brottsdrabbade områdena utan möjlighet att köpa, därmed får det ännu sämre – då kommer andra murar att växa sig högre.

Då kommer en bro till ”andra sidan”, som i Stora Ursvik, fortfarande att ses som ett hot.