Hemma hos mig pågår alla högtider
Julen ska som bekant dansas ut på tjugondag Knut. I år blev det inte riktigt så. Min porslinstomte och julbonad åkte visserligen ner i förrådet, men adventsstjärnorna spred ett så välbehövligt ljus att jag inte förmådde ta ner dem i vintermörkret.
Till saken hör att jag flyttade i höstas och inte har några andra lampor att hänga upp i fönstren i stället. Och att gå på lampjakt i pandemin när smittvågorna dessvärre avlöst varandra har inte känts motiverat. Så ett par stjärnor hänger kvar än.
Min målbild var att de skulle vara väck lagom till påsk – julen vara trots allt fram till påska – men så blev det inte. Och nu, veckor efter att påskäggen är tömda på innehåll, pryder de tomma äggen i fråga mitt köksbord, i sällskap av både påskduk och en prydnadshöna.
Under pandemiåret där
dagar, veckor och månader så lätt flyter ihop när tidsmarkörer som firanden och konserter lyser med sin frånvaro, har högtider som jul och påsk blivit ovanligt viktiga för mig.
De har blivit något konkret att se fram emot i en tid när det mesta är ovisst, något som bryter upp vardagen. Kanske bidrar också det till att jag låter pyntet hänga kvar?
Eller så beror det helt enkelt på att jag är en lat jävel. Allt kan man faktiskt inte skylla på pandemin. Samtidigt handlar det mesta här i livet om perspektiv. Jag kanske bara ska se det som att jag är väldigt väl förberedd för kommande högtider.
Ja, jag gör nog så. God jul!
Högtider har blivit något konkret att se fram emot i en oviss tid.