”Lamt att inte göra någon ansats att sanera sopbergen”
Efter över ett år av restriktioner börjar vi se ljuset i tunneln när allt fler har fått både en och två vaccinsprutor. Många är vi som längtat efter att krama den man älskar, ta en öl i baren eller följa favoritlaget från läktaren. Men för de 300 000 svenskar som lider av sprutfobi är vaccineringen knappast något att se fram emot utan förknippas istället med panik och ångest. Vad händer om vi missar målen för massvaccinering?
Sprutfobi drabbar individen negativt genom starka obehagskänslor inför och under sticktillfället. Varför rädslan uppstår är inte klarlagt men man vet att 60 procent av alla som drabbas har en nära släkting som lider av samma sak samt att det är den enda fobin med en hög ärftlig faktor. Rädslan kan också vara inlärd. Ofta vet den drabbade själv att rädslan är överdriven och orimlig men kan inte göra något åt det utan professionell hjälp. Det är lätt att säga till någon att de ska ”kavla upp” och bita ihop men det hundratusentals svenskar känner inför situationen är ren panik.
Exponeringsbehandlingar är enligt Socialstyrelsen det bästa sättet att behandla fobier och nya innovativa lösningar som till exempel Virtual Reality-teknik (VR) är ett av de mest effektiva hjälpmedlen.
Att närma sig obehagliga situationer på ett kontrollerat och stegvis ökande sätt tack vare miljöer som efterliknar verkligheten har visat sig vara en bra lösning för den med fobi. Om det finns metoder som på tre timmar kan hjälpa individer att överkomma spruträdslan är det då inte vårdens plikt att erbjuda det?
Vi behöver helt enkelt vaccinera en betydande del av befolkningen innan fler varianter dyker upp. Då kan vi inte ha hundratusentals livrädda för att få ett stick i armen. Det är helt enkelt dags att ta spruträdslan på allvar och inse konsekvenserna av att negligera problemet. Det är vi skyldiga de som lever med sprutfobi men också samhället för att uppnå immunitet och minskad smitta.