Fares är tillbaka som korrupt snut
OSCARSBIDRAG. Boy from Heaven tävlar om en plats på filmgalan I Boy from Heaven är Fares Fares tillbaka i Egypten. Precis som i The Nile Hilton Incident spelar han en korrupt polis. Nu har backslick och skinnpaj bytts mot flintsminkning och illasittande
Fares Fares är hes. Dagen har varit lång och än återstår ett flertal intervjuer. Han slår sig ner i en sammetsfåtölj på ett hotell på Strandvägen. Ett par dagar tidigare hade Boy from Heaven svensk premiär på Stockholms filmfestival. Dessutom tog han emot Stockholm Achievement Award.
– En stor ära och väldigt, väldigt roligt, konstaterar han anspråkslöst.
Filmen utspelar sig till stor del på arabvärldens äldsta och största universitet Alazhar, där en brutal maktkamp om vem ska bli dess nya ledare rasar. Eftersom positionen medför extremt stor makt (tänk en arabisk motsvarighet till påven) vill presidenten ha ”sin” man på posten. Fares Fares spelar Ibrahim, säkerhetspolisen som ska bana väg för rätt person.
Fares bär snygg mörk kostym, tonade glasögon och vit resortskjorta. En bra bit från karaktären i filmen, som mest liknar en disträ universitetsprofessor med ostyrigt, glesnande grått hår. Han och regissören, tillika vännen, Tarik Saleh jobbade fram Ibrahim ihop.
– Vi satt länge och diskuterade hur karaktären skulle se ut och röra sig. Till slut blev det en levande karaktär. Jag ville ha något excentriskt, kläder som fladdrade och hängde lite löst. Då var det naturligt att håret skulle vara så, säger Fares Fares.
– Han är en man som är fast i en ganska strikt struktur, där det mesta handlar om att följa order, men han gör saker på ett lite annat sätt. Därför föreställde jag mig att han inte hade de striktaste kläderna eller tajtaste kroppen.
Vi lämnar utrymme för att våga misslyckas, först då kan man uppnå något.
Dialekten satt kvar
Fares Fares kom till Sverige från Libanon som tonåring och har knappt pratat arabiska sedan dess. Dessutom är egyptisk arabiska ungefär lika långt från libanesisk som danska är från svenska. Alltså var det dags att plocka in en dialektcoach igen.
– Jag blev lite förvånad över att så mycket satt i sedan Nile Hilton, konstaterar han och börjar förklara hur övandet gick till.
– Man ber dem spela in alla repliker, sedan tillbringar jag en massa tid med att lyssna på dem. Sedan läser jag och jämför med replikerna. Därefter sitter jag med coachen, läser och blir rättad. Han är även med konstant under inspelningen, där vi hela tiden har en diskussion om hur det låter.
Fares säger att han vill veta allt som finns att veta om sin roll, men att han med största säkerhet inte använder allt.
– Sedan lägger jag in saker som du aldrig kommer att se, Till exempel om jag hade en bra eller dålig natt, eller om min sko skaver, om jag har ätit dåligt, om något fotbollslag jag hejar på har vunnit eller förlorat.
Blev kompisar i Los Angeles
Fares och Tarik träffades första gången i mitten av 00-talet i samband med en pjäs på Stadsteatern. Vänner blev de när de möttes igen några år senare – i Los Angeles.
– Jag var med Alex (Skarsgård) på bio då jag plötsligt såg en flintskallig person några rader fram som såg ut som Tarik. Sedan började vi hänga.
Samarbetet dem emellan beskriver han som väldigt öppet och ärligt.
– Vi lämnar utrymme för att våga misslyckas, först då kan man uppnå något.
Brukar du misslyckas?
– Nej, men jag är öppen för att göra det. Ibrahim ser till exempel väldigt excentrisk ut, han är lite ”over the top” så det hade kunnat misslyckas. Det ligger lite mod bakom beslutet.
Om Fares arabiska är rostig är regissören Tariks närmast obefintlig.
– Han förstår inte så mycket men har ju en förståelse för språket och vet vad orden betyder eftersom han har skrivit dem. Jag kände aldrig att det var ett hinder.
Tarik Saleh har inte bara regisserat utan står även för manus. Ett manus som prisades vid festivalen i Cannes.
– Det är väldigt komplext och ställer frågor. Det tar dig inte i handen och leder dig dit du ska. Det är också också väldigt annorlunda och utspelas på en plats dit man inte kommer.
Fares hade sett fram emot att få ta de mytomspunna stegen på röda mattan i Rivierans filmmetropol. I stället anlände han en halvtimme efter att filmen hade börjat. Trots helikoptertransport från flygplatsen i Nice.
– Men jag var med på applådtacket som är väldigt speciellt i Cannes. Hela salongen bildar en sorts ring runt och så står de där och applåderar i tio minuter.