Här betar Lejonkungen för biologisk mångfald
Bara ett stenkast från pulsen (nåja) kring Jakobsbergs centrum ligger Hummelmora hage Grusvägar, gärdsgårdar och smultron i mängder. Och kor med väääldigt stora horn.
Lejonkungen, Musse, Märta, Herta och 52:an. Det är några av korna som Mats Hedelund har haft sedan han började jobba med kor på 1990-talet. Rasen Highland cattle, ser ut som forntidsdjur med sina stora horn och långhåriga päls. I dag går 16 av hans 200 kor och betar i Hummelmora hage, längs med Mälardalsleden i Görvälns naturreservat. Men syftet är inte att de ska bli hamburgare utan att helt enkelt hålla landskapet öppet för att bevara den biologiska mångfalden.
– De betar på uppdrag av Järfälla kommun som håller efter med staket och så. De går här så länge betet är bra, sedan flyttar de till Barkarby flygfält, säger Mats Hedelund.
Ganska reserverade
Han började jobba med djur redan på 1960-talet, då med får. Sedan ett år tillbaka har han sällskap i hagen av svärsonen Gregor Hedelund Essig.
– Jag har jobbat som kock förut men det här är det bästa jag har gjort. Att vara utomhus, jobba med djur och jobba fysiskt med kroppen, säger Gregor.
Varje dag är de här och tittar till korna så att de mår bra. De får salt och mineraler, i övrigt klarar det sig på betet i hagen och vattnet i Mälaren. Två av korna, Musse (som betar på en annan plats) och Lejonkungen är uppvuxna med nappflaska. Då blir de ofta lite tamare. Annars är korna ganska reserverade för människor.
– De är inte som hästar utan är svårare att läsa av om det är något på gång. Och om de börjar springa så viker de inte av för något, inte ens människor, som vanliga mjölkkor gör, säger Gregor.
Stökigt vid matning
I Hummelmora hage kan vem som helst passera genom hagen för att titta på korna. Även om de egentligen är som vanliga mjölkkor till storleken ger de ett större intryck. Ju närmare de kommer oss, desto närmare flyttar jag mig mot Mats och Gregor. Men man behöver inte vara rädd, lovar både Mats och Gregor.
– Nej, inte alls. De håller sig helst för sig själva i skuggan. Men man bör inte springa rakt emot dem och man ska inte mata dem för då kommer hela hjorden och det kan bli lite stökigt, säger Mats.
Får man egna favoriter bland korna? Ja, säger Mats och berättar om Herta, en ko som han hade för några år sedan.
– När jag var i hagen och det blev lite stökigt så ställde hon sig alltid och skyddade mig. Och om vi skulle gå över en väg och kalvarna stack åt fel håll så sa jag ”hämtar du kalvarna, Herta?” och då gjorde hon det, säger Mats.
När jag var i hagen och det blev lite stökigt så ställde hon sig alltid och skyddade mig.